Javisst ja, lillen var ju med också
Epilog eller bara onödiga bilder?

Det hade jag ju glömt, att lillen också var med och fick vara med att leka litet med de stora grabbarna. På Biskops-Arnö alltså. Vad försökte han med här? Fotografera kaffekoppar kanske?

När vi gick över till det andra huset, där vi skulle vara, så började Kurt prata om folk som fotograferade genom att starta självutlösaren och sedan kasta upp kameran i luften, och så får man se vad det blir. Lillen blev ju inte uppkastad, men svepte i alla fall genom luften och fångade något...

Så kom vi ner i gotiska rummet (eller var det salen) och fotograferna spred sig Egyptens gräshoppor. I alla fall kändes dt så. Lite absurt med så många fotografer på detta lilla utrymme. Några av dem fastnade här; så även han som höll i kameran. Lillens lågljusegenskaper är ju inte de bästa så han improviserade med diverse stöd. Inte alltid så lyckat.

Ville dom inte vara med på bild?

Sedan hade jag och lillen tröttnat och gav oss in i vrårna och jagade ljuset

Tack för idag.

Lillen = Canon S70

När snön kom tillbaka
eller
När lillen var ute och vandrade igen

När den lilla snön som funnits i vinter nästan var försvunnen, då kom det ny igen, och jag och lill-kameran hade vaknat ur vinterdvalan och tog bilder på väg till jobbet.

En närbild på tunneln för alla tunnelälskar-freak

Jo, det är cyklister ute också...

Här kanske man inte ska gå...

En tung vandring...?

Ljuset i tunneln?

Den väkända vattenpölen (för dem som följde min blogg i höstas). Här i vinterdräkt.

Och vattenpöl, där det inte borde finnas vattenpöl

Vi slutar med lite feststämning.

Nu kan jag gå iväg på dagens vandring.

En värld av förnimmelser

Ordet förnimmelser har vuxit sig starkare för mig de senaste dagarna. Det är till och med så att jag har funderat på att ändra namnet på bloggen till "Reflektioner, upplevelser och och förnimmelser".

Eller lägga till det i underrrubriken "...observationer och förnimmelser".

Fröet skapades säkert för länge sedan och började gro förra våren, för att spira nu. I alla fall stod det klart lysande framför mig idag, där jag gick på väg hem från jobbet: En värld av förnimmelser. Helt klart en följd av sistlidna helgens upplevelser, men också av historien.

 Jag hade ju tänkt förbereda något till helgens träff, något med möten i, eftersom "möten och samtal" var träffens tema. Men förkylning och trötthet satte P för det. Kvällen före började jag ändå att bläddra igenom mappar med gamla bilder för att se om jag kunde hitta något som skulle passa. Och plötsligt när jag satt där och bläddrade, öppnade sig idén, långsamt växte världen fram, som en meditation.

Jag bestämde mig: jag tar med mig den här mappen med bilder, som dom är, oredigerade, oskärpta, precis som dom kommit ur kameran, nyfiken på om någon annat också skulle uppleva något. Uppenbarligen gick det hem, eftersom flera har kommenterat det fina "bildspelet", oredigerat och oordnat som det var. Det är också några av de bilderna som beledsagar det här inlägget, också oredigerade och oskärpta, bara förminskade till bloggformat.

Storyn börjar förra våren, när jag var på kurs i Söderhamn. Efter att ha träffats på fredagskvällen, var vi några som sov i Sandarne, en bit söder om stan, men alldeles nära havet. På morgonen var jag tidigt uppe, morgondimman från havet gjorde världen spännande, endast svagt kunde man förnimma konturer ute i vattnet, suddiga strukturer, prickar, fåglar, sten eller något annat?

Allt var tyst, jag var ensam, bara jag och världen. Och en kamera. Men den upplevde jag inte som ett separat objekt, den var ju en del av mig, tillsammans såg vi världen kring oss. Upplevelsen bär jag inom mig, fragment av upplevelsen finns i bilderna. Och framförallt hade jag den starten på dagen med mig senare under dagen.  Efter en förmiddag inomhus, åkte vi ut till en sjö utanför staden.

Där fick vi i uppgift att ta bilder, bilder som försöker fånga något av det man kan fånga på bild. Vi fick en lista tt välja från. Jag valde "förnimmelser". Något som jag själv begränsade till "det knappt förnimbara". Det var där det började, det här med förnimmelser. Något som alltså nu dök upp igen.

Var går gränsen mellan det vi inte ser, det man sedan knappt förnimmer och som så småningom kanske klarnar?

 Jag dröjer mig kvar där, i gränslandet, och söker där.

Jag fotar det jag ser, och med det positiva gensvar jag fick i helgen kommer jag nog fortsätta att utforska det där gränslandet, ögonblicket när det uppstår...

Tack alla!

Uppvaknandet - tillika del 3

Sakta vaknar världen till liv och så även jag. Det är tyst, men det mulna morgonljuset silar sakta genom nattgardinens grova nät, strukturer bildas och fotgrafens blick aktiveras, sökandet börjar, förnimmelserna kommer och så även motiven.

Morgon-gardin i Biskops-Arnös norra flygel. En bra start på dagen.

Strukturerna i väven måste förstås utnyttjas för skapandet. Här finns ju form, liv och fantasi.

Samma morgon-gardin...

Lättar man på gardinen finner man några morgontidiga därutanför.

Utanför fönstret.

När gardinen väl var uppe, fångade ögat in glasets strukturer. Måste utnyttjas. Gränsytor är spännande, både som gräns och som ett eget objekt.

Världen därute är fortfarande grumlig...

...men glaset är skarpt.

Och med överdrivet bruk av oskarp mask kan man hamna här.

Så småningom vaknade fler och vi blev sittande i köket. Mycket te och kaffe gick åt och klockan bara ruuusade fram.

 Leif förklarar hur det är...

...Annelie lyssnar koncentrerat...

och Lysa tittar beundrande på denne kunnige man.

Tack, för en trevlig helg, alla som var med. Den kommer nog att ge efterdyningar, både i tanke, handling och bilder.

Möten, förnimmelser och fönstertitterier.
Vad gjorde dom... (del 2)

Helgen är över, en arbetsdag har förflutit, men i våra sinnen lever mötena kvar, mötena med andra människor, men också mötet med världen runt om och alla förnimmelser, medvetna och omedvetna. Hur fångar man dem i en blogg eller i en bild, kanske knappt förnimbara för dem som var där och än mer svårförmedlade till andra. Och alla har vi vår egen version med oss, den sanning vi själva upplevde, som Nic så riktigt påpekade under eftermiddagens sittning.

Var det någon mer än jag som upplevde just detta ? Eller är det bara min version av verkligheten?

En suddig misslyckad bild eller en fångad förnimmelse, ett kvardröjande moment...

Fönster är spännande, de kan ge så många versioner av världen, om vi bara har ögon att se och uppfatta och vågar låta blicken förirra sig i spegelvärden. "Den som har modet att gå vilse har chansen att upptäcka något nytt"

Men fönstertittande kan ge inte bara speglingar utan också inblickar.

Tora Dahls rum på Biskops-Arnö.

När vi samlat oss igen, var fokus på att lyssna.

Men också diskussion...

...och glädje...

.... och koncentrerat allvar.

"Möte och samtal" var temat. Tydligen även i mörkret.

En titt i ett annat fönster avslöjade att nog något annat var på gång

En brasa därinne i värmen.

Därinne där kvällen avslutades med varma samtal.

Ja, nu är det bara dagen efter kvar, så det får nog bli ett avsnitt till.