Det började i går...
fast egentligen för länge sedan

Inspiration och förebilder del 2?

Det var igår jag upptäckte det, hur Svante Lundgren hade påverkat mig som fotograf, inte så där uppenbart, som en förebild eller någon som jag tagit efter, utan mer genom att hans skrivande väckt ett intresse, ett slags långsamt infiltrerande. Och jag upptäckte det medan jag skrev, när formuleringarna växte fram. Fröet hade i och för sig grott redan tidigare på dagen, under vandringen hem, men det är först när jag ska formulera det som det blir konkret.

Eftersom han pekade ut riktningen mot fjällen, är det den riktningen jag tänker fortsätta i mitt skrivande, i mitt utforskande. På spaning efter hur det blev som det blev. Vi var på biblioteket igår, och jag fortsätter där, det var ju där mycket av min världsbild formades. Förutom Svante Lundgren hittade jag Till Fjälls där, Svenska Fjällklubbens årsbok, i alla fall vid Sveavägen i Stokholm, i Asplunds boktempel. Den var inte så efterfrågad, annat än de senaste årgångarna, så de fick oftast hämtas i magasinet.

I den fanns det både text och bild, kärleksfulla texter från upplevelser i svenska fjällen, med tillika fina texter. I alla fall är det så jag minns det. Texter som inte var nödtvungen skrivna utan sprungna ur äkta upplevelser och känslor. Längtan till fjällen växte. Jag kommer inte ihåg några namn på skribenter och fotografer, i alla fall inte utan att gnugga hjärnan rejält. Jo ett, Dag Hammarskjöld, och av hans texter minns jag särskilt en: "Kring tre lägerplatser".

Något av det han skrivit finns ju idag i en relativt nyutkommen  praktbok, med Dags texter och bilder av Claes Grundsten, och där finns även "Kring tre lägerplatser". Där hittade jag också en kort text med titeln "Kameran har lärt mig se", och det är ett konstaterande jag gärna instämmer i. Fast det är något jag lärt och förstått långt senare, inte då när jag levde på biblioteket.

Men utan tvivel har de gamla texterna och bilderna i Till Fjälls påverkat mig, de finns någonststans där inne, som en resonansbotten när jag tänker på fjällen. När det gäller Claes är påverkan och inspirationen tydligare. Han var en av dem som lärde mig se ljuset (bokstavligt alltså, i bilderna). Sedan är det andra som lärt mig se ljuset i verkligheten, men allt samverkar i fotograferandet.

Och när allt fungerar så blir det ett flöde, även i fotograferandet, och det kan väl bilderna få symbolisera.

Förebilder och inspirationskällor

Jag upplever att jag sällan medvetet har haft någon fotograf, någon stil eller något maner som förebild eller mönster när jag fotograferar. Givetvis är jag inte opåverkbar, men det är ju skillnad på att aktivt försöka efterlikna något eller någon och att mera pö om pö ta in influenser och stegvis (eller ryckvis) utvecklas.

När jag blickar tillbaks till min början som fotograf, vad kan jag då hitta som har påverkat mig? Jag var ju en bokmal på den tiden och bar från biblioteket hem högar med böcker som jag plöjde. Skönlitteratur förstås, men även mycket annat. Någonstans där föddes också ett intresse för fjällen, och en längtan dit. Var och när intresset uppstod har jag inte riktigt klart för mig, men det är fotografiskt intressant, eftersom mitt seriösa intresse för fotografering till viss del hänger ihop med fjällen. Där fanns en viktig inspirationskälla.

Jag hade en farbror, ja jag hade många, men en av dem vandrade tidigt norrut och hamnade i Kiruna och tidigt såg jag diabilder han hade tagit och jag fick som skolpojk en akvarell (ja, han målade också) från Lapporten av honom. Då började nog något växa.

Men biblioteket då? Ja, där stötte jag också ihop med fjällen och då i form av Svante Lundgrens böcker. För mig var han då någon som skrev böcker och berättade om fjällen och andra delar av lappmarken. Och där föddes och göddes tonåringens vildmarksromantik. Böckerna var också illustrerade med ypperliga svartvita bilder. Först långt senare blev jag varse att han var en ypperlig fotograf . Alldeles oaktat detta har han haft betydelse för mig, inte minst för att inspirera mig att åka till fjällen. Speciellt minns jag böckerna "Myr", "Stiglöst land" och "Sarek".

Men han skrev ju även böcker om sydligare nejder, Nedre Dalälven och Upplandskusten t.ex., hans egna hemmamarker. Och i dem fanns det ju bilder som jag direkt kan säga att de inspirerade mig under mina skogspromenader. Tidigt i fotokarriären.

Men, som sagt, han skrev ju också, böckerna var inte bara bilder, han var en god berättare, och det var flera av de tidiga fotografer jag kan minnas, och kanske är det något som påverkade mig, något som finns kvar, eftersom jag gärna ser mig som berättare i mitt fotograferande. Det stämmer inte bara nu, när jag börjat blogga, utan även om jag tittar tillbaks på mina bilder. De är nog tagna för att berätta.

Lite ljus och små människor

Det är mörkt även när det är ljust när det är grått i december och då gäller det att fånga upp det lilla ljus man hittar. I morse (förmiddags) sprack molnen upp lite grann och jag fångade en vision av att det fortfarande finns en sol.

Som små skuggfigurer rör sig människorna i grå december.

Undrar om de ser de sköna nyanserna i asfalten, eller är det förbehållet fotografens öga.

Här är det i alla fall någon som går mot ljuset, en liten gestalt försvinner i fjärran...

Ljuset räcker inte till så många bilder så här års ;)

Åter till Slussen med välfylld mage

Efter julbordslunchen på Stortorgskällaren vandrade jag vidare mot Slussen och passerade denna figur.

Smög sedan vidare längs kanten till höger och hittade den vinteröppna slussen. Slussportarna helt öppna och vattnet forsande.

Krånglade mig sedan upp till Blå Bodarna.

Där till vänster är nu en frisör. Jag kommer ihåg när man kunde köpa nybakade tjocka pepparkakor där. Bageri alltså. Och resten av Blå Bodarna dominerades av ett litet Åhlen & Holm-varuhus, som ett komplement till det stora vid Skanstull. Det var innan de bytte namn till Åhlens.

Gick upp för trappan till högre plan (där det förr fanns en rulltrappa, om jag inte minns fel Stockholms första, rätta mig gärna om det är fel). Där fick jag en lite överblick och gillade det varma ljuset i Gula Gången, som kontrast till det blåkalla vädret.

Fångade sedan två av Slussens klassiska näringsställen på samma bild, båda två utstickande på sitt  sätt.

Vandringen fortsatte sedan till Hornsgatspuckeln och där slank jag in på Puck och Bengt Björkbom har redan bloggat och visat bildbevis på att jag var där. Min lilla S70 räcker inte riktigt till i mörkret därinne, med jag har också ett bildbevis.

Bengt försöker förstå sig på sitt moderna digitala nyförvärv.

Det blåser kallt, kallt väder på perrongen

Skulle in till stan idag (Stockholm alltså) och klev ut på perrongen för att vänta på tåget. Där drog det kallt men fanns också löften om en god framtid.

Det snåla decemberljuset lyste på de väntande

Tåget norrut kom först, men vi som skulle åt andra hållet fick vänta längre.

Den sista huttriga minuten innan tåget kom.

Sedan kunde vi sitta inne i tågets värme och njuta av färden.

Vart jag skulle? Här har jag siktet inställt på Slussen. Hade några minuter extra till mitt förfogande, så jag tog en omväg.

Men Slussen var stängd för säsongen.

Och klockan var elva minuter i tolv, och klockan tolv skulle jag vara vid Stortorget och äta julbord med mina arbetskamrater.

Så jag gav mig in i "Prästgatans vimmel" och tog mig till Stortorgskällaren i tid.

Ett par timmar senare var jag mätt och nöjd! Då återvände jag till Slussen ;)

PS.

Rubriken är en parafras på en gamma folkvisa/ballad "Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön...". Det går att dansa balladdans till den. (Inte till min rubrik, perrongen stämmer inte i rytmen.)