Reflektioner och upplevelser
Men om jag nu skulle byta kamera vad skulle det bli då?
En hypotetisk reflektion, som kan komma att omsättas i verklighet. Jo, det gör den säkert, frågan är bara när. Jag har ju under hösten närmat mig den frågeställningen några gånger i mitt bloggande kring dagligt fotograferande. Resultatet har då blivit att jag istället utforskat gränserna för den kamera jag har, lillkameran Canon S70. (Systemkameran är inte aktuell i denna diskussion, den har annat användningsområde, inte att stoppa i fickan varje dag).
"Varför ska jag köpa något nytt?" är då frågan jag måste ställa till mig själv. Och då sorterar jag genast bort skäl som att det är skojigt med nya prylar, att jag gillar att handla eller att jag har för mycket pengar som bränner i fickan och som jag måste göra mig av med. För det är tvärtom. Däremot kan det finnas saker som saknas på den kamera jag har, eller snarare att det finns saker jag vill göra, där kameran hindrar mig, Prestanda, egenskaper, hanterande t.ex. Kan jag hitta sådana skäl kan jag också övertala mig själv att handla.
Jo, det finns ett annat skäl att köpa nytt också, och det är för att befria sig själv från beslutsångesten, tvångsmässiga tankar att om jag köper det där eller det där så blir det bra. Ibland har jag ju fallit i den gropen, men oftast kan jag logiskt övertyga mig själv om att jag inte behöver, men vägen dit kan vara jobbig.
Så har jag t.ex. länge funderat på om jag ska skaffa mig en telezoom till systemkameran, men alltid avstått efter gruvligt grubblande (och undersökande av alternativen).En föga fruktsam sysselsättning, eller är det kanske en del av den konstnärliga skaparkrisen, att välja verktyg. Eller så är jag bara knäpp. Men i år, på försommaren, snubblade jag på en telezoom till hyfsat pris och gjorde slag i saken. Gud, vad skönt. Nu slipper jag fundera mer på det. Om jag använt den? Ja, lite grand, men tillräckligt mycket för att veta att det var av kreativa skäl jag skaffade den och inte av prylnoja.
Men åter till ämnet, min lilla S70. Vad har den som är bra och vad saknar den (eller räcker inte till)? Den är liten och förpackad i ett bekvämt skal och bekväm att bära i handen eller fickan, och den ger bra bilder. Och jag trivs med den, och inte minst, jag är van vid den. Inte minst det sista är viktigt för fotograferandet.
Så det finns ingen anledning att byta!
Två som redan skaffat ny kamera. Tagen med kamera med sökare (Canon 40D).
För att få ett svar på frågan, verkar det som att jag måste provocera fram det: Om kameran gick sönder, försvann eller trillade ner i toaletten, så att jag vore utan lill-kamera, vad skulle jag göra då? Ja jag skulle nog gå till affären och köpa en LX3. Eller en G10. Dom verkar vara lika goda kålsupare båda två. Jag var ju nästan på väg tidigare i höstas.
G10:an har hederliga mekaniska reglage, rattar att vrida på och så, den är stor och rejäl och har teleområde i zoomen. Och en liten sökare, ungefär som på S70:an, men sökaren har jag ju slutat använda. Och tele, det är något ör stora kameran. Och större och tyngre än S70, blir klumpig i fickan.
Så det blir nog LX3. Ungefär lika stor och tung (lätt) som S70. 24 mm vidvinkel. Mums för en gammal 24-älskare. Bländare 2.0. Inte fel. Jaha, så lätt var det.
Men, en fungerande trotjänare ska man väl inte överge...
En helt ovidkommande bild tagen med en fullt fungerande och icke uttjänt Canon S70.
När tar motiven slut...
...det har jag funderat på många gånger under mina fotograferande morgonpromenader. Jag går ju (i stort sett) samma väg varje dag och går förbi samma ställen, så jag tycker motiven borde ta slut, men varje dag slår dom (motiven alltså) mig med förvåning genom att förnya sig. Visst blir det favoriter i repris, men jag tycker änå att det är nya bilder, och ibland får jag koka soppa på en spik, men ändå blir det något.
Morgonfrostens verk
Och på något sätt, går det så lätt. Klä på sig, knyta skorna, låsa dörren och fotografera, allt bara flyter på. Skulle jag hoppa över något skulle det inte bli rätt. Frysa, snubbla på skosnörena, oroa mig för tjuvar och, ja jag vet inte vad.
Frosten hjälpte mig lite i morse, ja inte bara frosten, det var småisigt på en del ställen, frusen asfalt som var lite glatt.
Frusna spår.
På några ställen i uppförsbackarna släppte greppet fär både människa och bil.
Spår av bil, art okänd. Men vart tog skärpan vägen?
Lite längre fram gjorde jag en djärv handling, jag gick till vänster om ett hus, i stället för till höger, och plötsligt öppnade sig nya vyer. (Nja, det var nog snarare morgonljuset som lockade mig.)
Hus och ljus.
Avvikelsen i fårdväg gjorde också att jag passerade pendeltågsstationen, och där gick svansen av en skock från ett nyligen passerat tåg.
Morgon vid järnvägen.
Och nu hade jag sedan länge glömt alla tankar på att motiven skulle ta slut. Ett litet avsteg från den rätta vägen så hittar man den rätta vägen.
Och så slutar vi med ett motiv i repris, men i ny tappning
Trevlig fredagkväll!
Idag hände det mesta i skyn...
...men jag börjar vid busshållplatsen, med motljus och solen i bild
Bussen kom, stannade och svalde, och sedan var kuren tom, men frusen.
Inne bland höghusen verkade världarnas krig vara i full gång, med laserstrålarna farande över himlen.
Men kråkan sitter lugnt.
Kors och tvärs har de farit.
Och pölen har frusit.
Plötsligt fångade ögat in ett par blänkande paraboloider.
Lite längre bort låg diset kvar.
Slutar som jag började, med solen i bild.
Ordkargt idag igen. Ta det som ett trötthetssyndrom. Jag har tänkt för mycket på sistone.
Dimfigurer...
...var det gott om idag, i alla fall i morgondimman.
Grått och kulet var det när jag startade dagens vandring, inte sådan där vacker ljus dimma, som solen sipprar igenom, utan bara grådimma. Och tomt.
Inte mycket teckning i himlen här inte. Inget för högdagernyansrikedomsfanatikerna. Och mest grått.
In bland husen, på jakt efter färg. I lekparken blev det napp. Färgerna lyste i dimman, mer än vanligt.
Strävsamma vandrare finns det ofta på det här stråket.
På väg till pendeln? Eller bara in i dimman.
När jag lämnat höghusmiljön och kommit dit där träden växer, gick jag 20 meter åt sidan från vanliga gångvägen och hittade raskt ett nytt ofotograferat motiv.
Och passande kom ett litet staffage gående, men jag fångade det redan i bakgrunden.
Tillbaks på den vanliga vägen, men tio meter åt andra hållet från gångvägen, fångade jag andra träd.
Tvenne damer är också med på bilden, de går alltid tillsammans, stavgående, och så lika i ansiktet att de minst måste vara systrar.
Mitt träd hade det också skönt i dimman.
Och en stund senare mötte jag denna långa rad.
Jag beskar bilden till ett långt panorama och la in i Gatufoto-poolen. För visst är väl detta en gata?
Det här är i alla fall en gata.
Och här kan vi sätta oss och vila efter vår färd.
Med dimma i blicken önskar jag godnatt!
En ny väg?
Ibland blir saker och ting tilltrasslade och kanske lite mörkare...
Då kanske man skall hitta en ny väg att vandra...
...kanske den här...
..och då kanske livet blir lite ljusare...
...eller ännu ljusare...
Den sista är inte Canon S70, men de andra.