När tar motiven slut...
...det har jag funderat på många gånger under mina fotograferande morgonpromenader. Jag går ju (i stort sett) samma väg varje dag och går förbi samma ställen, så jag tycker motiven borde ta slut, men varje dag slår dom (motiven alltså) mig med förvåning genom att förnya sig. Visst blir det favoriter i repris, men jag tycker änå att det är nya bilder, och ibland får jag koka soppa på en spik, men ändå blir det något.
Morgonfrostens verk
Och på något sätt, går det så lätt. Klä på sig, knyta skorna, låsa dörren och fotografera, allt bara flyter på. Skulle jag hoppa över något skulle det inte bli rätt. Frysa, snubbla på skosnörena, oroa mig för tjuvar och, ja jag vet inte vad.
Frosten hjälpte mig lite i morse, ja inte bara frosten, det var småisigt på en del ställen, frusen asfalt som var lite glatt.
Frusna spår.
På några ställen i uppförsbackarna släppte greppet fär både människa och bil.
Spår av bil, art okänd. Men vart tog skärpan vägen?
Lite längre fram gjorde jag en djärv handling, jag gick till vänster om ett hus, i stället för till höger, och plötsligt öppnade sig nya vyer. (Nja, det var nog snarare morgonljuset som lockade mig.)
Hus och ljus.
Avvikelsen i fårdväg gjorde också att jag passerade pendeltågsstationen, och där gick svansen av en skock från ett nyligen passerat tåg.
Morgon vid järnvägen.
Och nu hade jag sedan länge glömt alla tankar på att motiven skulle ta slut. Ett litet avsteg från den rätta vägen så hittar man den rätta vägen.
Och så slutar vi med ett motiv i repris, men i ny tappning
Trevlig fredagkväll!
Däremot kan inspirationen ta slut. Temporärt. Och det är väl bra!
För kommer man inte ner på "botten", så uppskattar man aldrig toppen...
/Trevlig helg!
Tack för att vi får vara med på vägen till jobbet!
Spännande detta att plåta i invanda fotspår som ett sätt att komma vidare i sitt seende.
Tycker mig se en klar utvecklingskurva :)
-affe
U