Det höll på att inte bli några bilder idag,
men det löste sig och jag fick både kaffe och foton

Jag tog en omväg till jobbet idag, en rejäl omväg för att passera Slussen och kunna agera som Slussen-fotograf en stund och därmed bidra till bildpoolen Slussenbilder här på FS.  Döm om min förvåning när jag har klivit av tunnelbanan och sätter på kameran. INGET MINNESKORT skriker kameran till mig. Jahaja, vad gör man då?

Kort kontemplation på perrongen. Åka till jobbet, jag hinner ju på samma biljett. Var finns det en fotoaffär där man kan tjacka nytt kort? Fotokungen? Dom öppnar väl inte förrän tio som de flesta affärer. Hoppar på snöret igen och åker en hållplats, knallar till till Kocksgatan och rycker i dörren. Stängt. Rekar Japanfoto också. Samma där. Jag hinner fortfarande till jobbet på samma biljett ochnu är det nära till Södra station och pendeltåget.

Hamnar i stället med en latte och morotskaka på ett av Götgatans fik. Sitter där och smuttar i godan ro och läser god bok, precis som man ska göra på café. "Högläsaren" av Bernhard Schlink, fast jag läser tyst. Jag fick den av min dotter som hade läst den på tyska när hon var i Tyskland i våras, och tyckte jag borde läsa den. Hon hade rätt (det brukar hon ha när det gäller böcker). Har inte kommit så långt, började ju på tåget i morse, men jag vet redan att den är bra.

Jag satt vid ett fönsterbord medan fotomotiven flanerade förbi. Så är det när man inte kan fotografera, då ser man motiven. Mammor med barn och barnvagn, äldre damer med väninna och rollator, herrar med skägg och raska steg. Alltnog, klockan blev tio, jag drog till affären och fick mitt kort. Fick samtidigt tillfälle att klämma på en LX3. Både svart och silver. Vandrade sedan mot Slussen.

Jag gick med solen i ryggen längs Götgatan och de mötande var bländade, kisande och urfrätta i ansiktet. Själv kunde jag njuta av speglingarna i skyltfönstren

Och så var jag framme: SLUSSEN.

Fast egentligen blev det roligare i mörkret på hemvägen.

Fortsatte med mina försök från morgonen, när jag gick hem i det silande regnet som var på väg att upphöra.

Himmel till vänster, det blåa till höger är ett tak, eller kanske undersidan av ett golv.

Det hjälpte inte att ha kameran innanför jackan, det kom ändå regn på filtret. Gratis vasellin ;)

Nu har det hunnit bli ännu mer på filtret.

Så här efteråt ser jag att den mittersta bilden inte blev tillräckligt beskuren, så den blev inte riktigt smal/bred/lång...

Mörkerbilderna tagna med Canon 40D, ISO1600, fri hand. Paraply och stativ vore inte fel, men inte på väg till och från jobbet.

Nu blev det längre...

...eller kanske är det bara en smalare form av fotografering, fast egentligen är det nog bredare det handlar om. Plötsligt var det dags för något nytt, eller så var det bara en idé jag fick. Och än så länge mest på lek, på väg till och från.

Här var det två som också var på väg till, för det var i morse, fortfarande mulet och småmörkt och tyvärr kan jag inte göra bilden bredare här, men än så länge är det ju bara på försök.

Nej, det har inte varit jordbävning, det är bara objektivet som inte gillar att jag kommer så nära och protesterar.

Fult och tråkigt även om det är brett!

Tunnelstudie med ett bredare perspektiv än vanligt. Det gäller att vidga vyerna.

Tja, något ska jag väl skriva här med: Något. Nu är det gjort.

Höstfärger, men visst blir det lite plottrigt i det här lilla formatet.

Lite tomt på folk just nu, men vänta bara tills tåget har kommit. Men i morse var det visst tjall på strömmen, så det dröjde lite.

Nej, jag använde inte lill-kameran idag, jag släpade på den stora, systemkameran, för jag hade fått för mig att jag skulle ta breda bilder. Dom är förstås beskurna på höjden. Och, som sagt, bara en lek med formatet. Jag har aldrig gjort så förr, och jag lovar att inte göra så igen.

Rädd för att titta för mycket på bilder?

Ja, det är nog så att jag är lite rädd för att titta för mycket på bilder, eller kanske snarare att titta på för många bilder. Man brukar ju säga att det är nyttigt att titta på många bilder när man lär sig fotografera, men det är inte det jag tänker på, för det håller jag med om.

Det handlar snarare om ett senare led i utvecklingen, när man letar efter sin egen stil, försöker hitta sig själv i fotograferingen och söker efter egna bilder och uttryck. Om jag tittar för mycket på andras bilder när jag försöker hiitta mina egna bilder, är det då inte en risk att jag blir för påverkad så att bilderna inte är genuint mina utan innehåller en skugga av någon annan. Jag vill ju inte ta bilder för att de skall kunna klassificeras som liknande någon annans, eller tillhörande någon viss stil eller gjorda i en viss tradition.  Jag vill göra mina bilder. Om de sen liknar något annat är en annan sak, och då är det så, men det är inte ett mål. Och givetvis är jag inte opåverkbar. Absolut inte.

För att ha fotograferat så länge och för att dessutom vara en gammal bokmal med stor bokhylla, så har jag förhållandevis få fotoböcker. Och jag tittar oftast inte i dem så mycket som jag tror när jag köper dem. Jag tror det beror på att jag ser bilder mest som en njutning att titta på och möjligen som inspiration, men inte som förebilder. Och oftare handlar det då nog om enstaka bilder än hela produktionen hos en fotograf.

Många stora fotografer har ju ägnat sig åt flera olika saker under sitt verksamma liv och ofta är det bara vissa av motivområdena som intresserar mig, medan de andra är totalt ointressanta. Andra har mer konsekvent ägnat sig åt en sak, men då tenderar det istället att bli långtråkigt.

När man som jag just nu, funderar på och frågar sig vad det är man håller på med, kan det vara nyttigt att titta på andras verk, för att se om man hittar några ledtrådar där. Det märkte jag på Fotomässan i helgen. En del av utställningarna hjälpte mig med att få syn på vad jag själv gör, och var intressanta på det viset. Jag fick lite mer koll på det här berättandet jag ägnat mig åt under hösten, lite mer perspektiv på pusslandet. Men hur? Det kn jag inte formulera, det är mer som en känsla som växer inifrån och fick sig en dos katalysator.

Insikt, avsikt, tillförsikt.

Plötsligt bara fanns de där, de tre orden och pockade på uppmärksamhet: Insikt, avsikt och tillförsikt, ur intet sublimerades de i medvetandet och signalerade att en tanke höll på att födas. Jag slök tacksamt det utkastade betet och började nysta upp tråden.

Varför fotograferar jag? Och varför fotograferar jag som jag gör?, förstod jag att det handlade om. Eller i alla fall om min relation till fotograferingen. Jag fotograferar, nästan varje dag, jag ser, jag skriver, jag berättar, jag fotograferar och reflekterar, men till vad nytta. Jag söker efter något. Den perfekta bilden? nej något djupare, mer bakomliggande, någon sorts insikt. Där kom ordet! Insikt. Jag söker någon sorts insikt.

En dubbel insikt? Insikten var att jag söker efter insikt. Avsikten med fotandet, sökandet, berättandetär att försöka hitta något. Vad? Det vet jag inte. Skulle jag veta det hade jag ju redan funnit, och skulle inte behöva leta och söka.

Men hur ska jag kunna leta efter något om jag inte vet vad jag söker? Där kommer tillförsikten, jag litar på att intuitionen för mig rätt i mitt sökande. För själv vet jag inte vad jag söker efter, jag vet bara att jag letar, och tänker fortsätta med det.

Det var nog ingen tillfällighet att dessa tankar dök upp i huvudet dagen efter besöket på Fotomässan, för även om mässan är en kommersiell tummelplats, ett eldorado för månglare och prylglada konsumenter, så fanns ju där utrymme för bilder. Alldeles för många bilder egentligen för att kunna smältas, att ta in allt var omöjligt. Men det fungerade också som en klangbotten att reflekterar mitt eget fotograferande mot. Jag söker ju i mitt fotograferande, men jag vet inte vad, men å andra sidan, om jag visste det, skulle jag behöva söka då? Det är ju ett pussel.

Och pussel var något jag upplevde i flera av kollektionerna på mässan, fotografer som lägger pussel, med miljöer, med känslor, med uttryck, allt i sökandet efter lösningen på de individuella pusslen. Det här har nog legat och grott i mitt huvud ett tag, men mässbesöket fick det att bli tydligare, i alla fall i efterbörden efter mässan, inte medan jag var där, utan faktiskt i bilen, i mörkret, i går kväll, på hemväg från ett besök i  Uppsala. I en nerförsbacke på gränsen mellan Upplands Väsby och Sollentuna sublimerades det plötsligt. Kanske inte direkt en Lidnersk knäpp, men i alla fall en plötslig insikt, eller var det bara några pusselbitar som föll på plats?

Någon slutsats av detta? Nja, egentligen inte. Det skall vara tillförsikten då. Jag vet att jag skall följa intuitionen. Jag behöver inte veta målet, för det finns inte, och skulle jag formulera ett skulle det bara förvilla mig.

Bara ord och tankar, ingen bild denna gång. Ja, här skulle en bild förvilla. En bild säger mer än tusen ord? Ja, om det är rätt bild. Men fel bild kan förvilla och förvirra mer än tusen ord och här vill jag att orden skall få tala.