Insikt, avsikt, tillförsikt.

Plötsligt bara fanns de där, de tre orden och pockade på uppmärksamhet: Insikt, avsikt och tillförsikt, ur intet sublimerades de i medvetandet och signalerade att en tanke höll på att födas. Jag slök tacksamt det utkastade betet och började nysta upp tråden.

Varför fotograferar jag? Och varför fotograferar jag som jag gör?, förstod jag att det handlade om. Eller i alla fall om min relation till fotograferingen. Jag fotograferar, nästan varje dag, jag ser, jag skriver, jag berättar, jag fotograferar och reflekterar, men till vad nytta. Jag söker efter något. Den perfekta bilden? nej något djupare, mer bakomliggande, någon sorts insikt. Där kom ordet! Insikt. Jag söker någon sorts insikt.

En dubbel insikt? Insikten var att jag söker efter insikt. Avsikten med fotandet, sökandet, berättandetär att försöka hitta något. Vad? Det vet jag inte. Skulle jag veta det hade jag ju redan funnit, och skulle inte behöva leta och söka.

Men hur ska jag kunna leta efter något om jag inte vet vad jag söker? Där kommer tillförsikten, jag litar på att intuitionen för mig rätt i mitt sökande. För själv vet jag inte vad jag söker efter, jag vet bara att jag letar, och tänker fortsätta med det.

Det var nog ingen tillfällighet att dessa tankar dök upp i huvudet dagen efter besöket på Fotomässan, för även om mässan är en kommersiell tummelplats, ett eldorado för månglare och prylglada konsumenter, så fanns ju där utrymme för bilder. Alldeles för många bilder egentligen för att kunna smältas, att ta in allt var omöjligt. Men det fungerade också som en klangbotten att reflekterar mitt eget fotograferande mot. Jag söker ju i mitt fotograferande, men jag vet inte vad, men å andra sidan, om jag visste det, skulle jag behöva söka då? Det är ju ett pussel.

Och pussel var något jag upplevde i flera av kollektionerna på mässan, fotografer som lägger pussel, med miljöer, med känslor, med uttryck, allt i sökandet efter lösningen på de individuella pusslen. Det här har nog legat och grott i mitt huvud ett tag, men mässbesöket fick det att bli tydligare, i alla fall i efterbörden efter mässan, inte medan jag var där, utan faktiskt i bilen, i mörkret, i går kväll, på hemväg från ett besök i  Uppsala. I en nerförsbacke på gränsen mellan Upplands Väsby och Sollentuna sublimerades det plötsligt. Kanske inte direkt en Lidnersk knäpp, men i alla fall en plötslig insikt, eller var det bara några pusselbitar som föll på plats?

Någon slutsats av detta? Nja, egentligen inte. Det skall vara tillförsikten då. Jag vet att jag skall följa intuitionen. Jag behöver inte veta målet, för det finns inte, och skulle jag formulera ett skulle det bara förvilla mig.

Bara ord och tankar, ingen bild denna gång. Ja, här skulle en bild förvilla. En bild säger mer än tusen ord? Ja, om det är rätt bild. Men fel bild kan förvilla och förvirra mer än tusen ord och här vill jag att orden skall få tala.