Bilder som inte borde gå att ta...

Nu blir jag konfunderad, när jag lyckas ta bilder som jag inte trodde att jag kunde ta, i alla fall inte på det viset. Varför tog jag dem då om jag inte trodde det skulle gå. Klart jag måste pröva, men jag räknade med att få slänga dem.

Det var inte riktigt ljust i morse och bl 2.8och 1/8 s blev exponeringsvärdena. Det borde inte gå på fri hand och utan IS eller motsvarande, eller utan stöd. Men så här blev det i gångtunneln.

Jag använde bålen som stöd, pressade kameran mot magen och det fungerade. Fast det såg jag ju inte förrän jag kom hem att bilden blev användbar. Det blev även den här, också det en åttondeling, blandljus med gatlykta bakom trädet och blå himmelsasfalt i regnet.

Men den här, som jag tog på hemvägen, är nog märkligast. 1/2 sekund. Och jag stod på gatan utan stöd. Jag förstår ingenting.

Gångtunneln från morgonen fastnade på kvällen också. Från det hållet har jag inte så många bilder.

Men den här gången var det fusk, ett apparatskåp att ställa kameran på.

Och här fanns ett räcke. 1/3 sekund.

Det är klart, det är inga bilder man gör jätteförstoringar av, men bruset är faktiskt mer synligt än oskärpan. Magstöd är inte så dumt verkar det, men jag trodde det var operasångare som använder sådant.

Ibland är det bara spåren som syns

 När man går där på morgnarna är det inte alltid man ser dem, utan bara anar att de varit där. I den kvarvarande morgonfukten kan man se spåren av deras framfart, som här till exempel. Spår som snart försvinner, spår som bara finns vissa morgnar.

 ...eller här...

...eller här.

Nu ska jag gå, och se om jag hittar färska spår i morgonmörkret.

Ett årligt besök

Ett sådant gör man ibland, ett årligt besök, men det får inte bli för ofta, det ligger ju i uttryckets natur. Men i och för sig kan man ju göra flera årliga besök, men till olika mål, så kan det bli flera per år.

Just idag hamnade jag här, och därför blev det ingen promenad till jobbet.

Som synes var det flera där, och det brukar det ju vara.

Men det behövs ju några för att räcka till alla portarna

Hur det gick? Ja bilen har gått 26 000 mil och ha original avgasystem kvar och fick ingen anmärkning, så jag är nöjd.

Och roligare än så blev inte bilderna idag, för att jag åkte bil. Där ser vi vilket fördärv det kan vara med bil...

Men jag tog en fönsterbild innan jag åkte hem från jobbet, så ni får den som tröst. Bara fönstertittarbilder idag alltså.

Jo, man kan se bruset, men vad begär ni? S70, 200ASA, 1/6 s. Då blir det så här.

Vägen till jobbet
En landskapsfotografs syn på saken

Jag har ju tidigare bloggat om att jag ser mig som landskapsfotograf  oavsett vilka motiv jag ägnar mig åt. Det stämmer fortfarande ofta, det är ju det synsätt jag övat in under många år. även om det inte är något jag aktivt tänker på, eller är medveten om. Det bara finns där, intuitivt (på gott eller ont). Jag ser linjer och former som viktga delar i bilden, inte direkt tänker på det utan intuitivt ser.

I går när jag gick till jobbet slog mig dock tanken, eller snarare reflektionen dök upp, när jag sneddade genom lekparken: "Jag är en landskapsfotograf som går här". Eller var det mer som en känsla? I det svaga morgonljuset tog jag en bild på parkens minilandskap, på en del av formerna, med en del av miljonprogrammets former i bakgrunden.

Vattenpölar är alltid intressanta, men nog var det landskapsfotografen som fastnade för linjer och former i denna bild. Jag passerar ju ofta denna plats och jag tycker alltid att linjerna är sköna, med och utan gångtunnlar, med och utan människor. Jag fascineras av linjer. Tänk att något så enkelt som en linje kan ha en skön form. Eller inte ha. Jag kan sitta med ett tomt papper och bara fylla det med linjer, bara för fascinationens skull, och för glädjen när någon linje blir så sådär extra formskön. Till vad nytta? För stundens glädje, så klart.

När jag gått igenom gångtunneln till höger, som inte syns i bild, kommer jag till nästa scen på vägen till jobbet, ett parti med gräsytor och träd. Där finns också min vattenpöl, men den tilldrog sig inte min uppmärksamhet denna gång. Däremot måste väl nedanstånde soffor vara ditsatta för landskapsfotografen att infoga på rätt plats i bilden? Ett element som tillfogar lite spänning i bilden. Och tittar man riktigt noga i högerkanten på bilden kan man faktiskt ana vattenpölen, så den kom faktiskt med även denna gång.

Strax därefter passerar jag ett litet skogsparti på vänster hand (om det nu är så stort att det kan kallas skog; en skogsreminiscens i alla fall). Det är bland det mest svårfotograferade på vägen till jobbet. Denna dag fångades blicken av det lilla asplövet som fastnat.

Att utvecklas som fotograf (och människa) innebär också att reflektera över vad man gör och sätta in det i sitt sammanhang. Just igår, när dessa bilder är tagna, så slog mig detta med landsskapsfotografen så starkt, hur stark den inflensen är i det jag gör.

Och då är frågan; hur syns landskapsfotografen i nedanstående bild, som jag tog på väg hem i går. Är det månen månne?

Kamerafunderingar och annat

Mörkret kryper närmare från båda håll, marginalerna för till-och-från-jobbet-fotande minskar, men än är det inte omöjligt. Både jag och S70 hänger med.  Och fortfarande går det att krama ur nya bilder ur min torftiga väg. Men den är väl inte torftigare än man gör den. Och när jag går där sser jag bilder och tar några, och i huvudet dyker tanke-embryon upp, idéer till nya bloggteman, som hinner blekna och försvinna tills jag kommer  hem och fått hjärnan genomspolad av andra tankar under dagen. Och jag blir ju mer och mer nöjd med min lilla vän, jag funderade ju för ett tag sedan på att hitta en ersättare, men varje gång jag gör det, skärper den sig. Eller så skärper jag mig i utnyttjandet av kameran.

Man kan ju lätt räkna upp fördelar en ny kamera skulle ha. Men vänder jag på frågeställnngen och frågar, vad klara inte S70, har jag svårare att finna svar. Och de svar jag hittar är sådant som pekar i en annan riktning, inte mot en ny kompakt, utan mot systemkameran. Och en sådan har jag ju. Men inte i fickan varje dag.

Vad mötte vi för syner idag då? Alldeles för många, innan jag kom hem var minneskortet fullt. Det brukar det inte bli. Ovanligt mycke skit fångat idag alltså. Eller så är det mörkret som gör det.

Här brukar jag gå förbi, men hittills har jag inte varit nöjd med någon bild. Men den här duger.

På väg in till dagis.

Här brukar jag också gå förbi, men hittills har jag inte varit riktigt nöjd med någon bild. Men den här kanske duger.

Inga bilar längre. Det brukade det vara där uppe.

Den här gatstumpen är välfotograferad, men inte lika välpublicerad. Jag tycker den har lite sköna former, och så är det en fin liten backe längst bort, brantare än det tilltryckta vidvinkelperspektivet.

 Löv, brunnslock och backe, i nu nämnd ordning.

Plötsligt kommer dom, på väg till skolan. Tack för det, staffage ska de' va'.

Klockan 07.38 i morse (ja något skulle jag ju skriva).

Har man inte tillräcklig fart så går det segt innan man är uppe.

Ung manlig cyklist segar sig uppför backen.

Och däruppe på krönet är gatstumpen slut för denna gång. Och må den leva lycklig i alla sina dar.