Spetsbergen -76, del II

Till första inlägget i berättelsen

Välkommen till Spetsbergen!

Vi har just kommit hit. Citerar dagboken igen. Den kommer nog att följa oss, för att ge lite autencitet åt mina bleknande minnen.

"29/7 ...15.15 Hurtigrutten anländer med turister (dollar- m.fl.)"

Jo, det har ju gått att komma hit redan tidigare, med båt. De flesta är dock sådana som bara går iland medan båten ligger vid kaj. Det tar förstås ett tag eftersom huvudtransporten inte är turister utan gods. Det var så vårt gods kom hit, med föregående tur.

Och apropå transporter, det var nu vårt problem (vilket vi visste i förväg att det skulle vara). Longyearbyen ligger ju på sydsidan av Isfjorden, men vi var några som hade tänkt ta oss över till nordsidan,upp till Billefjorden, den fjord där det ryska gruvsamhället Pyramiden ligger. Den transportmöjlighet som fanns var att åka med gruvarbetare som hade båt, på deras fritid. Och då sådana som var villiga att ta oss över fjorden. Det första försöket misslyckades. Dagboken berättar:

"22.00 Uppklarnande, +3. Nya bud: Avfärd Billefjorden i natt.  

23.00 Kallare, klart (nästan) +0.5 Fint ljusspel över fjorden ...

En fin natt som avslutades i moll. Transporterna klaffade ej. Ragnar H m.fl. hamnade på Diabasudden. Vi stannade kvar"

Ja, det andra gänget var fortfarande kvar på sydsidan av fjorden, men på en avsides öde udde. Och vi tillbringade en dag till i Longyearbyen och dess omgivningar, samtidigt som vi jagade transporter.

 I byn fanns en kyrka och en pub och så gruvarbetarnas bostäder som ni kan se i bakgrunden.

Och uppe på sluttningarna fanns resterna av nerlagda gruvor...

...som vi gick upp och tittade på.

Samtidigt fortsätter letandet:

"fick nys om en kille med flygplan, letade men inget napp...  flygaren (Backland) är full (stup-) ...Knackar fossil på glaciären och hamnar på puben innan vi via Backland går till hamnen och ser Slettens båt..."

Ska vi komma dit vi vill?

Jag har gjort ett fynd
Till glädje för Margareta Cortés
och kanske även för andra
Spetsbergen -76 Del I

 Jag har varit uppe på vinden och ingen höll i stegen. Och jag har hittat mina gamla Spetsbergsbilder. Om det är alla, eller om jag måste gräva mera vet jag inte än. Det får framtiden utvisa. Men det är tillräckligt många för jag skall kunna påbörja en Spetsbergen-serie som jag lovade Margareta när hon Svalbard-bloggade i somras. Och jag har också hittat min dagbok, så då kanske jag kan komma ihåg rätt.

"Avresa Sockholm 26/ 16.32. Ankomst Narvik tisdag 14.30 c:a (27/7)

Rökt torsk på Töttavangen. Vidare 16.45 med Tromsö-bussen ... Tältning 23.30  i Folkparken, Tromsö (+3.5 fuktigt) "

Jag kan tillägga att årtalet var 1976 och att vi var på väg till Spetsbergen. Det var första året som det gick reguljärt flyg till Spetsbergen. Flygplatsen i Longyearbyen var precis klar. Någon turistverksamhet hade ännu inte vuxit fram, utan det var Föreningen Natur och Samhälle i Norden (FNSiN) som ordnade en expedition.

Flyget skulle gå 01.15 på natten, så vi hade hela onsdagen på oss i Nordens Paris. Uttrycket myntades av utländska turister redan i mitten på 1800-talet. På den tiden var staden centrum för handeln med Ryssland och här var mycket pengar i omlopp. Vi passade bl.a. på att ta fjellheisen upp på berget och titta ut över staden.

För att ni ska kunna orientera er har jag prickat ut Stockholm, Tromsö och Longyearbyen i min gamla skolatlas.

När vi kom fram tältade vi på stranden vid flygplatsen, och kom i säng vid 1/2 5 på morgonen.

 "29/7  10.30 uppstigning... till hamnen 12.15 . sortering och koll av bagaget som låg i en hög (presenning utanför ett magasin, genomgång ompackning. Dugg stundtals, c:a 5 grader, blåsigt mulet ..."

Det fanns inga möjligheter att köpa mat eller andra förnödenheter på den tiden. Vi fick ha allt med oss, och det hade redan kommit dit med båt.

Här står några av oss med delar av fraktgodset (om jag minns rätt var det ca. 50 kolli)

Nu är vi framme på Spetsbergen. Fortsättning följer.

Det var lite kallt ute så ingen satt där och fikade

En liten tur till affären blev det idag.  Bara en kortpromenad alltså.  Utanför kaféet lyste stolarna tomma i den begynnade höstkylan.  Så det blev en bild idag med. Även glassgubben stod där och frös, han hade ju röd näsa.

Dagens kafé, S70

Livet är en berättelse

Livet är som en enda lång berättelse, är det så det är? Men hur ska vi hinna med att se det om vi inte stannar upp och betraktar, blickar bakåt och åt sidorna, och inte bara rusar rakt fram, kanske till och med blint. Stanna upp och betrakta, så att vi ser och uppfattar berättelsen som vi är mitt i, som vi har runt omkring oss. Stanna upp så vi hinner se. Stanna upp, så att det finns tid att reflektera.

Är det där kameran och fotograferandet kommer in? Om vi inte blint fyrar av en skur av bilder på allt som rör sig, utan använder kameran för att betrakta och stoppa tiden, både när vi tar bilderna och betraktar världen, och efteråt när vi själva och andra tittar på bilderna och reflekterar. Ett fruset moment av tid som är en liten återspegling av eviga sanningar, men det gäller att upptäcka dem.

Livet är en berättelse. Kameran kan hjälpa oss att upptäcka den. Fotograferandet kan göra oss till flanörer och betraktare i vårt eget liv som finner och återskapar berättelserna och berättar dem.

Att stanna upp, betrakta och hinna se,  men så behövs också eftertanken, reflektionen och formulerandet. När man ska berätta, skriva ner, blogga måste man också formulera sig, och då mognar tankarna och observationerna till något man kan dela med andra, men det blir också klarare för en själv.  Det finns mycket skrivet om livsvisdom och många har formulerat sina reflektioner, men vi bär alla på våra berättelser, vare sig vi vet eller ej. Och vare sig vi vill eller ej.

Och här kommer bloggandet in. När jag formulerar mig blir jag klokare.

Varsågod, lite klöver att sitta och betrakta och lukta på, medan ni reflekterar.

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf  för närvarande. Ja, det är så jag känner det: medioker. Jag tittar på de bilder jag tar för närvarande och inte är de särskilt spännande. Jag bläddrade just igenom de gamla bilder jag har liggande på Fotosidan och tittade på de jag tog för 4-5 år sedan. Dom var mycket mer spännande. Kan jag verkligen ta sådana bilder idag? Eller vill jag inte. Eller är det bara så att jag inte gör det. Det är nog det senare, det beskriver mer hur jag är. Jag bara gör och styrs inte så mycket av vad jag tänkt göra eller (allra minst) vad jag planerat att göra.

Aha, är det så det är. Bilderna är en avspegling av vem jag är. Och med vems ögon tittar jag då, när jag säger att jag är en medioker fotograf. För egentligen gillar jag ju bilderna, konstiga små trivialiteter jag ser när jag går. T.ex. mönstret efter rinnande vatten i en gångtunnel.

Mönstret av vattnet, som en blöt kartbild på asfalt, små strukturer som är ständigt nya och föränderliga, något nytt varje gång man passerar, välkänt men ändå annorlunda. Och spännande.  Om man ser.

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf. Egentligen är jag nog en observatör, en flanör och betraktare som tittar på omvärlden, med ständigt samma förvåning och vilsenhet. Och alla de små utsnitten av verklighet är lika spännande. Och det lilla röda lövet är lika spännande varje dag det ligger där. För det är inte samma löv, det är ett nytt, men till synes lika, det är dagens löv, lika nytt, fräscht och spännande varje dag. Eller ljuset på träden. Eller gruset på marken eller hur skuggan faller idag. Men hur gör man bilder av det så andra förstår. Och ser.

Ett löv ni aldrig sett förut

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf. Jag är nog en berättare, i alla fall för närvarande, och bilderna är bara en del av berättelsen, en berättelse som jag inte vet hur den ser ut när jag börjar på sen, utan en berättelse som bara växer fram. Så är det med det här inlägget. Jag hade en helt annan idé när jag började skriva, men orden och meningarna ville något annat och styrde mig i en annan riktning. Jag hade tänkt skriva om mig som fotograf då och nu, istället blev jag en flanör som går och betraktar små fragment av världen och försöker första, och samlar på fragmenten i form av bilder, som bitar i ett oändligt pussel.

Kan det vara så det är? Världen är ibland en enda svåröverskådlig röra.

Det kan vara svårt att ta sina egna bilder och stå oberörd av omvärlden, speciellt om man befinner sig utanför mainstream-fåran. Kanske är det därför jag ägnat mig åt bloggande och fotoblogande den senaste tiden, för då kan jag också ägna mig åt berättandet och reflekterandet och det ger mig mer förståelse. Och tack alla, för hjälpen på den vägen.

 Bilderna är små observationer från den senaste veckan.