Smöret är härsket och mjölken är sur
tyck synd om mig nu, tyck synd om mig nu...

Strofen ovan tagen fritt ur minnet, men det var så det kändes i morse. Orden kommer från tidigt 70-tal. Var det inte Fläsket Brinner som sjöng?

Nu var inte smöret härsket i morse, men mjölken till gröten var sur, så jag gjorde ingen gröt, och eftersom jag inte gick och handlade igårkväll fanns det ingen fil heller.  Så jag travade iväg till jobbet och plockade på mig en frukostmacka i cafeterian.

På vägen hängde ett strilande regn i luften, men det bröt alldrig ut, mer som vertikalt fallande dimma. Men ett paraply kan vara trevligt ändå. En dålig bild, men den är tagen idag ;) Ibland har jag ingen urskiljningsförmåga alls.

Elin (E.T.) hittade snyggt dagg i gräset, jag fick nöja mig med det som fastnat i asfalten...

Sista biten hamnade jag mitt i tjurrusningen från pendeltåget, bak två udda par.

 Dag XVI, Canon S LXX

Trevlig helg på er!

Det hade regnat i morse...

När jag gick hemifrån i morse hade det regnat och motiven med asfalt var nästan svarvita från början. Regnet hände i luften, skulle det komma mera?

Här såg det ut som att någon hade flytt hals över huvud, eller var det bara rast?

I gångtunneln kunde jag inte låta bli mönstret av rinnande vatten.

Sådär skulle man kanske göra. Ha en anteckningsbok redo i fickan och skriva upp idéerna när de dyker upp. En författare i vardande?

En stund senare började jag känna regnstänken och funderade på om jag skulle gräva i ryggsäcken efter regnjackan. Men jag tvekade lite, i det eviga valet mellan att bli blöt och kall (av regnet) eller blöt och varm (av svett). Jag bestämde mig för att det inte var så allvarligt. Det skulle jag inte ha gjort. Vredgad över min bristande respekt för vädergudarna öppnade de alla slussar och vräkte ner vatten över mig. Snabbt fick jag på mig jackan. Det hjälpte, ett par minuter senare hade det gått över.

Tittade man åt andra hållet kunde man redan se den blå himlen spegla sig i asfalten (jodå, asfalt KAN vara blå!).

Tittar men neråt, kan man hitta mycket i vattenpölarna.

Snart är jag framme, där borta ska jag gå in. Men bilden visar jag för att den har lite regnväderstämning. (Jodå, det är en regndroppe på linsen.)

Femtonde dagen med Canon S70

Hommage á Olympus OM

Det handlar om ett mer än kvartssekellångt förhållande. Ett kärt förhållande tills digitaltekniken kom in i mitt fotografiska liv. Och underbara kameror.

Det började år 1973. Jag hade sedan fem år en systemkamera, men var inte nöjd med den. Bilderna blev inte tillräckligt, men det berodde inte på kameran, utan på objektiven. På våren det året dök nyheten upp i svenska fototidningar (nyhetsförmedlingen var ju inte så snabb på den tiden, det som sprids sekundsnabbt idag, tog några veckor på sig på den tiden, eller mer, med tidningarnas pressläggningstider inräknad).

Olympus, mest kända som tillverkare av halvformatskameror, presenterade då en liten nätt systemkamera för småbildformatet (som i dag har blivi fullformat!!), Olympus OM-1. Liten och lätt, under halvkilot medan andra systemkameror vägde kring kilot (inklusive min Minolta SRT-101). Kärleken var kanske inte ögonblicklig, men nästan.

Men så var det det där med tiden. Den dök upp i tidningarna, men inte i verkligheten. Broschyrer dök det upp hos fotohandlarna, men inga kameror, inte ens Demo-ex. Sverige är ett litet land i utkanten av världen, i alla fall i japanskt perspektiv. Den sommaren befann jag mig på järnvägsstationen i Kiruna inför en fjällvandring. En japan kliver ur tåget kommer fram till mig, räcker fram sin kamera och undrar om jag kan ta en bild på honom.    En OM-!!! Lyckan var fullständig, jag hade fått hålla i en OM-1 några sekunder. Nu var jag definitivt förälskad.

När hösten kom dök det upp demo-kameror i en del Stockholms-butiker, men inga för försäljning. Men man kunde ju klämma och beställa. Framme i november (om jag minns rätt) kom de första leveranserna och med dem min kamera. Och till den ett 100 mm:s tele. Varför? Objektivbrist. Jag hade bestämt mig för att börja med kombinationen 35 + 100, men 35:an kom inte förrän en bit in på 1974. Så det blev en  kamera, ett objektiv. Vilken film minns jag inte säkert, men tror det var CT-18 och tri-x.

Och detta var bara början. Några år senare köpte jag en svart OM-1, så jag hade två hus och kunde använda dia och svartvitt samtidigt. Inte till vardags så mycket, men på resor och i fjällen, där jag ibland blev irriterad på att ha fel film i kameran, eller vill ta samma motiv både som dia och s/v.

 En OM-1 på vift på Grönland tog denna bild

Nuugaatsiaaq, 1980, OM-1, 85/2.0, Kodachrome

1981 passerade jag Hongkong på vägen mellan Kina och Sumatra, så då blev jag med OM-2. Och när OM-4 kom så var jag tvungen att ha den, med sin eminenta spotmätning. Då blev det enklare att ta sådana här bilder.

Liddubákti, 1988, OM-4, 24 mm

Runt millennieskiftet hade jag en period  på runt fem år där jag inte fotograferade alls (annat är rena familjebilder) och efter det blev jag snabbt digital, och när jag tröttnade på alla OM-prylar jag hade liggande och inte använde, sålde jag rasket. Men på vägen dit hade vi många äventyr och upplevelser tillsammans. Men det kanske kan bli ett annat inlägg...

Om jag saknar dem? Nej, jag har ju minnena kvar. Och de har en stor nackdel, de är inte digitala. Och när jag en gång för alla hade kommit på att jag ville slippa film, var beslutet lätt. Och jag saknar ibland funktionaliteten, enkelheten, lättheten. Kamerorna måste inte vara så avancerade som de är idag. Sex bilder per sekund, vad ska det vara bra för? Sex bilder i minuten är redan det för mycket för det mesta...

Tack för alla år tillsammans

På väg

På väg får bli dagens tema, eftersom det blev på väg-bilder jag lyckades fånga idag på väg till och från jobbet.

På väg är det här trädet. På väg mot höst, vi anar skiftningarna.

På väg mot dagis kan man också vara...

Vänta mamma!

Sådär, nu är det bra igen! 

Lite senare på dagen är folk på väg hem 

Men vart är hon på väg?

Dag 14. Dagens bilder med Canon S70

I morse var det vacker himmel
så det blev bilder idag med.
Det är så skönt när solen lyser...

När jag gick hemifrån var himmeln vackert blå, med fina mönster av moln,

och solen bröt igenom ett träd,

medan det nästan blev en ruta på himlen.

Dagens bilder nummer (det där talet som man hoppar över, för säkerhets skull)