Tankar kring Dogma, enkelhet och landskap

Diskussionerna kring Dogma får mig att fortsätta reflektera. På ett sätt  handlar det om enkelhet, en kamera, ett objektiv (brännvidd), en film. Enkelheten gör att det är lätt att bli ett med utrustningen, att få den att sitta i ryggmärgen. Mycket av diskussionen handlar om gatufoto och dokumentär fotografering, där man också hittar sina förebilder och läromästare.

Jag skulle vilja föra in ett annat perspektiv, nämligen landskaps-
fotografering. Jag hade en lång period (det är länge sedan nu, i ett annat millenium) där jag fotograferade landskap enligt Dogma-tankar, men förstås utan att ha någon aning om det. Det var bara det att jag själv fann att det var ett arbetssätt som passade mig.

Den utrustning jag tänker på är Olympus OM-4, 24 mm objektiv och Velvia. Och helst inget stativ, men ibland blev jag tvungen. Valet av objektiv var kanske lite oortodoxt för landskap, men det beror på att jag hade funnit en stil som passade mig, med stort fokus på förgrunden, en stil som jag först utvecklade i fjällen, men sedan överförde till det platta jordbrukslandskapet där vi bodde, mellan Sala och Västerås. Vidvinkeln gjorde ju också att det var enkelt att få stort skärpedjup med måttliga bländare, och därigenom frigjorde jag mig från stativet.

Att använda 24:an på det viset medför en stor risk att man ger bilderna och landskapet ett förvrängt vidvinkelperspektiv. Det var inte det jag var ute efter, utan jag ville fånga helheten, fånga in både förgrund och det stora perspektivet samtidigt. För att lyckas krävs det då att man lär ögat att se på ett nytt sätt, för att få det rätta perspektivet. Och det var också därför jag begränsade mig till den enkla utrustningen.

Men jag kände det inte som en begränsning, utan som en frihet. Friheten att slippa tänka på val av objektiv, utan istället gå omkring i landskapet och se motiv och bilder. När jag var ute och fotograferade var målet minst lika mycket själva fotograferandet som den färdiga bilden. Men egentligen var det ingen skillnad, de tu var ett. Och själva fotografrandet var ett förhållningssätt som innefattade betydligt mer än valet av kamera/film/objektiv. Det innefattade seendet, men också kroppens agerande t.ex. för att få vinklar, stadga för kameran, uthållighet (det gällde ju att vänta in rätt ögonblick, när ljusfläcken låg rätt, stråna inte vajade etc.).

Och det är detta med förhållningssätt allt handlar om, tycker jag. Ett förhållningssätt som ger enkelhet och underlättar fotograferandet, även om det först kanske känns begränsande. Karate-Kid (hoppas ni har sett filmen så ni förstår liknelsen) fick lära sig karate genom att måla plank. Kändes surt då, men gav annat i framtiden. Enkelheten, begränsningen kan vara en väg, en skön väg att vandra. 

Planerat fotograferande vs ögonblicksbilder
Ett inlägg från John Eriksson som saknar blogg

Jag hjälper John med föjande inlägg, saxat från Dogma 07-poolens klotterplank:

"Mot bakgrund av den senaste Dogma-debatten skulle jag vilja dryfta ytterligare en aspekt av fotograferande, nämligen Dogma och dess förhållning till planerat fotograferande och ögonblicksbilder. Jag gör det här i Dogmagruppen eftersom jag inte har någon blogg.

Så som jag tolkar Dogma som fotografisk disciplin lämpar det sig bäst för gatufoto, reportage och generella ”ögonblicksbilder”. Inget fel i det. Men jag tror att folk ibland kan känna att just den typen av fotograferande framhålls av vissa som en finare, högre och mer äkta form av fotograferande än något annat – lite fotosnobbism om man så vill.

Personligen gillar jag Dogma och tanken på att köra in sig på en utrustning och på så vis befria sitt bildseende från utrustningen. Detta är nästan som frågan om hur man definierar frihet; är man mer fri av att alltid ha en uppsjö av valmöjligheter eller är det större frihet att alltid leva efter en konstant princip och därmed ”slippa” att ständigt behöva fatta nya beslut? Typ.

Men trots att jag gillar Dogma-disciplinen och den typen av bilder så måste jag erkänna att de bilder som jag har tagit och är mest nöjd med är de bilder när fotograferandet har varit ytterst planerat i förväg – jag vet hur motivet ser ut, vilken slags bild jag vill ta och väntar tills ljuset faller från rätt håll eller liknande. Jag har utan tvekan fokuserat på bilden och haft ett kreativt bildsinne i dessa situationer, men frågan är hur väl det stämmer överens med Dogma?

Johan E skriver såhär i ett av sina senare blogg-inlägg:
”Som bågskytten som upprepar sina rörelser till perfektion. Som helt fokuserar på målet, inte på bågen, inte på pilen. När det "avgörande ögonblicket" infinner sig släpper han pilen - som träffar sitt mål. Övning, koncentration, intuition, och en smula begåvning ;-)”

För att fortsätta liknelsen om bågskytten: I mina öron låter det som att Johan beskriver bågskytten som tränar och lär känna sin utrustning så väl att han är helt ”befriad” från den och kan koncentrera sig helt och hållet på målet (bilden) när han går ut i skogen och skjuter småvilt. Och detta är väl ungefär så som gatufoto fungerar, i sina bästa stunder.

När det gäller de bilder jag är mest nöjd med har jag inte ”gått ut i skogen och skjutit småvilt”, utan snarare kommit förberedd till tävlingsbanan för att skjuta på en måltavla som jag vet hur den ser ut och försöka göra det med ett så lyckat resultat som möjligt. Jag vet alltid vilken utrustning jag har att jobba med när jag i förväg ”ser” bilden som jag vill ta, och anpassar den självklart för att få det resultat jag vill uppnå.

Båda angreppssätten tycker jag fokuserar på bilden i högsta grad, och kräver i någon mån att man vet vad ens utrustning kan prestera. Men ryms båda sätten inom Dogma?

Om någon med en blogg vill lyfta in detta i ett mer offentligt ljus, knock yourself out – saxa bäst ni vill."

Tredje vägen -
nya tunnlar (och motiv)

Idag gick jag igen, (cyklade inte) och då hann jag se motiven. Och när jag gick hem gick jag en ny väg, parallell med en av de två jag brukar gå. Urvalet av vägar är inte så stort eftersom jag bor på ena sidan E4:an  och jobbar på den andra, och det bara finns två naturliga gångtunnlar att korsa motorvägen vid.

Idag gick jag även en bit på andra sidan järnvägen och fick nöjet att gå i ytterligare två tunnlar. Jag har blivit lite fascinerad av dessa tunnlar, så jag håller på att samla på mig bilder från dem. Kanske blir det något av dem någon gång.

Smakprov på tunnel, inte bara för fotgängare.  25 augusti 2008.

Genom att gå en annan väg utökades mängden möjliga motiv. Då ökade också chansen att jag lyckas fortsätta med dagens bild. Den här busshållplatsen var ett nytt motiv, liksom busshållplatstidningsläsarna. Undrar om dom finns kvar i morgon.

 Också 25 augusti. Också Canon S70.

Och dussinet fullt för dagens bild.

Och så en dagsfärsk bild från lekplatsen (nästan) hemmavid. 

Gissa när. Gissa med vad ;)

Inga priser utlovas. 

Varför får jag inte välja vilka blogginlägg jag skall titta på?

Nu har det varit så här ett tag. Är det fler som upplever samma sak? Knapparna på bloggen där jag kan välja sida fungerar inte. Det verkar mera som lotteri vad som händer när man trycker på dem. Just nu får jag bara titta på Blogginlägg sid 10. Trycker jag på föregående, nästa eller sid 1 t.ex. händer inget är jag kvar på sid 10.

JAG VILL SE DE FÄRSKA INLÄGGEN!

Ja, och när jag kan det, då får jag inte titta på andra sidor... 

Jo, något händer när jag trycker på knapparna. Men det händer till höger, under rubriken BLOGGAR. Där skiftar det sida. Men om jag trycker där blir det mer likt rysk roulette än lotteri. Ibland hamnar jag i ett utskriftsläge... eller något annat.

Så här har det varit ett tag.

Är det någon mer som lider av detta? Eller är jag mobbad.

Vad gör Fotosidan åt problemet? 

Jag är sur!  BLÄÄÄH! 

Som motvikt: en bild på någon som INTE är sur.

Glömska, kris och räddningen som skänkt från himlen

Idag åkte jag och besökte min gamla mor. Stoppade ner lillkameran i fickan för att ta några bilder, och då även en dagens bild. När jag tar fram kameran och ska använda den, stirrar den fånigt på mig och säger "inget minneskort". Jaha, så blev det med dom bilderna. Korttidsminnet har jag förlagt någonstans. Kris och panik? Nej så illa är det inte,bara lite tråkigt.

Men när jag kommer hem och skall gå in lyser plötsligt en solstråle som en spotlight på väggen bredvid mig. Snabbt in och hämta minneskortet. Lite av det fina ljuset fanns kvar (det brukar ju hinna försvinna i sådana här situationer) och en bild från idag var räddad. 

Stilleben vid gaveln, vid dagens slut 24 augusti 2008