Ibland lyckas det och då kan man få bli lite glad
I mitt förra inlägg var jag lite negativ och raljerade över känslan av misslyckande. På samma promenad hem från jobbet tog jag fler bilder med nya vidvinkeln. och en del som jag ur någon aspekt var nöjd med, med motiv som jag gett mig på tidigare men då inte varit nöjd med resultatet och som jag nu lyckades bättre med.
Det här motivet var ett av dem.
Förut har jag haft svårt att hitta rätt när det gäller utsnitt, perspektiv och avstånd till motivet. Med 9 mm:s brännvidd kunde jag stå tillräckligt nära och ändå få med vad jag ville, utan att få med en massa som jag inte vill ha med. Dessutom med hyfsat ljus. Det är oftast skugga här.
Därför blev jag lite glad när jag kom hem och såg bilden. Det behöver inte innebära att det är någon toppenbild, men det räcker som resultat att jag (åtminstone delvis) besegrat ett tjurigt motiv.
Den här stenen har jag gett mig på förut, men bilderna jag tagit har inte visat det jag upplevde när jag passerade, men den här gången blev det bättre.
På något sätt lyckades jag, genom att gå nära med 9 mm-vidvinkeln, få den balans mellan sten och skog som jag förut inte lyckats med. Det har jag också anat vid mina tidigare försök att det var en kortare brännvidd som sknades.
Jag firar framgången med en svartvit version av samma sten.
.
Här var det inte bildvinkeln som var avgörande, men jag tyckte att de två svängande bilarna var så snyggt placerade i detta ögonblick att jag ville fånga det
Här däremot, handlar det bara om objektivets bildvinkel. Jag har länge velat ta den här scenen, men har bara fått med delar av den i samma bild. Men nu gick det, 9mm-objektivet gapade tillräckligt.
.
Sedan blev jag rädd
Det small rejält från nära håll, och jag ryckte till mitt i bilden.
Att jag faktiskt tog en bild var jag inte medveten om förrän jag kom hem och tittade på dem.
.
Jag har en 8-16mm och får en svart kant runt och bilden är som en rund ring inne i den. Bilderna blir kul men det ser inte så kul ut med inramningen.