Ibland blir det inte som man tänkt sig, men det kanske är det som gör det spännande
Allt började bra, precis som jag tänkt, och det var ju inte fel. Jag lät mitt SL-kort ta mig först bussledes till Kista och sedan tunnelledes till ett stort rödfärgat rum.
Jag hittade också en väg ut från det röda och allt var fortfarande väl.
Väl uppe ovan jord tog jag mig till spårvägshållplatsen, för den var den tänkta startpunkten för det jag tänkte göra, att stegvis flytta mig med spårvagnen, kliva av och se vad jag hittade och sedan fortsätta.
Där stod jag och fånstirrade på en spårvagnslös hållplats och ett öde fält därbakom, medan displayen oförtrutet upprepade sitt budskap om signalfel och att det inte gick några spårvagnar.
Så var det med det. Vad skulle jag nu göra?
Jag studerade tecknen i skyn, men de gav mig ingen ledning
Jag gick en bit i spårens riktning, på gatorna intill, men inte heller där kunde jag tyda tecknen.
Ett ensamt litet ljus i höghuset kanske ingav mig lite förtröstan.
Då tog jag skeden i vacker hand och klev på en buss som tog mig över den långa bron som jag helst inte ville trava över utan lä i det lätt ogästvänliga vädret
Då hamnade jag här.
Och där hittade jag dagens enda tecken på luciafirande...
... och följde sedan strömmen, jag såg ju vart alla åkte.
Då hamnade jag här.
Jag hade hamnat i Claes-land, och det var väl inget fel, men inte vad jag tänkt mig.
Alltså gick jag vidare, spårvägslöst...
Men resultatet blev ju bra
/ Bengt
Fiasko? Ja, med ursprungsidén, men det går väl fler tåg...