I morse var det dags.
Partiellt infrusna bilar med glacerade isrutor, förlåt glasrutor. Att morgonsolen färgade det hela vackert gladde fotografen, men knappast den som skall skrapa. Det är skönt att gå till jobbet.
Den här isen såg elekartad ut, hård och svårskrapad, ingen lätt morgonfrost. Det regnade visst igår.
På rad står dom och morgonsolar sig, riktigt genomlysta.
Även busskuren var glacerad och genomlyst. Och långt bort.
Men min vattenpöl var fortfarande vattenpöl. Fast i den här bilden är det den lille gossen som är huvudpersonen. Jag möter honom och hans pappa ibland, på väg till dagis. När han ser mig stannar han alltid tills jag passerat innan han fortsätter, och tittar fascinerat på mig. Jag minns första gången vi möttes, det var bland träden i bildens bakgrund. Då tvärstannade han, inte bara stannade, och han tittade inte, han stirrade, och när jag passerat kunde jag höra hur han frågade sin pappa: "Vad var det där?" Kanske dags att klippa det yviga skägget? Numera nickar vi åt varandra som hälsning, men stannar gör han.
När jag passerat trampade han glatt ut i vattnet.
Den sista bilden är för övrigt mycket vacker.
U
-affe
kul när man sitter och slökollar lite på en fikarast och hittar namn man känner igen