fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Höstskymning över Riddarholmen.

Jag var på väg till Gärdet, men för att slippa tjurrusningen vid Centralen och de packade perrongerna på T-Centralen tog jag en omväg till fots, eftersom jag hade tid på mig. Givetvis hade jag en baktanke med omvägen, en baktanke med förhoppningar, att jag skulle kunna hitta några motiv längs vägen.

Vatten, broar, gångväg parallellt med järnvägen, grå himmel, kyrktorn, skulle det vara ingredienser nog för att räcka till en bild?

Norstedts.

Det anrika gamla förlaget och de moderna blå bokstäverna räckte till för att skapa ett motiv och en bild. Kyrktorn och annat var inte tillräcklig krydda i grådasket, och ljuset (snarare dess frånvaro) var i sig inget motiv, och mörkret hade ännu inte blivit så mörkt, så det dög inte heller som motiv.

Två ljusfläckar i vattnet kan dock räcka för att väcka fotografens bildsinne. I alla fall den här fotografens.

De två turisterna till höger i bilden hann tyvärr ta ner sina kameror från ögonen, men det hade väl ändå inget sett om de haft. Och till höger en glimt av Söder.

När jag vände mig om och tittade på Mälardrottningen visade hon skuggsidan mot mig, så jag satsade på en silhuett (om det nu överhuvudtaget behövs en bild till av detta, ett av Stockholms mest fotograferade motiv). Men jag fotar ju för mitt eget höga nöjes skull, och för att mata den hungriga bloggen med bilder, så att jag har något att skriva om, och ddå fyllde ju bilden en funktion.

Norstedts II.

Sådana här speglingar har jag fotograferat mycket, men då har jag oftast gått närmare eller beskurit motivet på annat sätt, men här lät jag skiten runt om vara kvar, och då får ju bilden en helt annan karaktär. Knappast förskönande sådan.

Sökte mig vidare och fann vägar att följa. Tänk om man skulle gå upp här...