Herr Jemand* på fortsatta irrfärder
Jag satt på ett tåg när vi skildes åt i gårdagens blogg. Tåget började rulla och tog sig med täta stopp ut ur storstaden och så småningom dök den gröna lövskogen upp utanför fönstret.
Tåget fortsatte att stanna här och där för att släppa av folk. Ute var det grönt och fint till påsk. Konduktören klev av och höll uppsikt och när alla hunnit av (och kanske hunnit på) blåste han i sin pipa och vi kunde rulla vidare.
En snart pipblåsande man i Deutche Bahn-kostymering med den vackert lysande slipsen.
Så småningom fick jag inte sitta kvar på tåget. Eller, fick och fick, det hade jag väl fått om jag velat återvända dit jag kommit ifrån. Nu klev jag istället av, och väntade på perrongen mellan två röda tåg, väntande på ett tredje som skulle föra mig vidare.
Det fanns fler som väntade.
Kanske bäst att kolla tidtabellen.
Efter några rundor på perongens gatsten, studium av anslag och skyltar, inspektion av trappor och begrundan över det kvardröjande öststatsförfallet (ja, vad allt gör man inte medan man väntar på tåg, det är ju en del av reseupplevelsen) kom mitt tåg.
Då kunde jag gå och sätta mig och beundra den nerlagda kioskens skönhet genom fönstrets inristade klotter.
Väl på väg, i aftonens tilltagande skymning, framträdde fönsterdekoren i annat ljus.
Och när mörkret tilltagit och lamporna tänts gick det att fånga medpassagerarna i fönstret.
Och ännu är jag inte framme...
...lång dags färd mot natt?
Ja, det blev det: Fortsättningen !
* Jag skrev ju om "Wenn jemand eine Reise tut..." igår. Det gjorde också en av våra stora dagstidningar för många år sedan, och myntade då begreppet Herr Jemand om en man som berättade om sina resor. Så nu vet ni var jag har snott namnet.
Hände inte mycket, men något gjorde att man lyssnade.
Dina berättelser med bilder är mer stimulerande.
Ser fram emot fortsättningen
Men det händer ju hela tiden...