Fotograferandets betydelse för det personliga välbefinnandet

Oj, vilken pretentiös rubrik det blev, men den bara dök upp i huvudet, så då är det väl bara att acceptera och tacka och ta emot. För egentligen är det vad det handlar om. Det är roligt skulle jag  också kunna säga, men det säger så lite och det kan tolkas så olika. Framförallt misstolkas. Kanske gäller det även för "roligt".

Välbefinnande är det när jag kommer gående där längs vägen, med  kameran i handen, eller hängande runt halsen. . Vad som snurrar i huvudet just då är inte så lätt att veta. Speciellt nu efteråt. Idealtillståndet är väl att det är tomt, för då är jag mest mottaglig för intryck utifrån. Ett möjligt motiv till exempel, men även sådant som inte låter sig avbildas i vare sig bild eller ord. Förnimmelser kanske.

Ibland tycker jag mig se något och tar en bild, och så mår jag bra för stunden. Kanske mår jag bra av att samla sådana stunder, kanske är det därför jag tar med mig kameran och ger mig ut på promenad, på vandring eller kanske bara ett lättvindigt flanerande. Att det sedan är nyttigt att röra på sig blir bara en extra bonus. Att gå utan kamera då? Inte bra, då tänker jag för mycket.

(Någonstans här kommer tveksamheten:

hur ska jag kunna fylla hela inlägget med text?)

Tveksamheten kommer inte för att jag känner ett tvång att fylla på med text utan  att jag börjar bli rädd att jag glömt bort vad jag tänkte skriva, varför jag började med inlägget, att texten börjar banaliseras till ett banalt "Gårdagens bilder". Det är ju också det, bilder från i går, fortsättningen på förra inlägget, men den här gången hade jag högre ambitioner. Men orden sviker mig och bilderna hjälper mig inte att  skriva, vilket ofta är fallet, men nu handlar det om mig och inte bilderna.

Men bilderna kan hjälpa en förvirrad själ, bara genom att de blir tagna, de gör att jag fokuserar på yttre ting när jag går där och inte går och bara grubblar kring kroppens och hjärnans sviktande förmågor.

Jag skulle kanske säga att fotograferandet fungerar som en sammanhållande kraft, i en tid av begynnande mentalt förfall:

Promenad, Foto, Blogg, en treenighet.

Bilderna i det här inlägget är en direkt tidsmässig fortsättning på det föregående inlägget, som hade en helt annan struktur, det byggde helt på några visuella fynd längs vägen och hur jag paketerade dem i inlägget. Här får bilderna leva ett eget liv, i stort oberoende av texten, men de kommer i kronologisk ordning.

Om de beskriver något eller berättar något har jag inte funderat över och det var definitivt inte något jag tänkte på när jag gick där. Jag såg nog mest kompositioner. Möjligen kan bilderna av fåglar vara en (undermedveten) allegori för överlevnad i en kall och kylig tid, en koppling jag anade först nu när jag skrev.

.

Färgerna var bleka nere vid vattnet

2015-02-15 16:52   DanneWest

Summan av allt är i alla fall att vi mår bra av att fota eller hur! Vardagsbilder är ju lite din grej och det gör du bra! Ha en skön fortsättning på söndan!

Besvara

2015-02-15 18:50   Lena Eriksson

Det låter jobbigt det där med ditt sviktande minne...hoppas du får stöd och hjälp.

Själv fastnade meningen "Jag såg mest kompositioner" hos mig lite extra. Förmodligen för att det är ofta vad som sker med mig om jag är ute ensam på fotopromenad...tid försvinner och huvudet blir märkligt fritt från bekymmer och annat; det som existerar är formerna, det jag ser.
När min dotter låg på lasarettet och mådde jättedåligt, nu senast för några år sedan och behövde en ny njure, då var min kamera en stor räddning. För mig alltså... :) I fotandet och skapandet fick jag en frist från alla jobbiga tankar.

Norrköpingshälsningar!

Besvara

Svar från janolof 2015-02-15 21:15

Efter sex besök på Minnesmottagningen på Danderyds sjukhus är jag både rejält testad och undersökt. Nästa vecka ska jag dit och få reda på hur det står till.

Tack för din återkoppling på mina reflektioner, jag anade nästan att du skulle förstå.
Hälsar!/J-O

Svara

2015-02-15 18:54   ehrsa

Hej! Jag tycker dina funderingar är väldigt bra! Dom stämmer mycket med mina egna tankar. Det är en ynnest att hänga kameran över axeln, och så gärna inte för mycket gamla tankar i huvet, men gärna öppna sinnen, då tar jag oftast dom bilder som blir bäst! Tycker jag!
Hälsn!

Besvara

Svar från janolof 2015-02-15 21:17

Roligt att du känner igen dig i mina tankegångar!
Tack/J-O

Svara

2015-02-15 19:24   morgondotter

Jag vill säga tack för ditt förtroende
och
din fina text

hälsningar
/inger

Besvara

2015-02-15 20:43   Khalad

Ibland tror jag vi (jag) försöker rationalisera och strukturera tillvaron för mycket, hitta meningar och budskap. Vad är det som säger att allt det vi ser faktiskt är del i någon övergripande och sammanhängande historia? Vi ser situationer som är glimtar ur andra människors liv, vi ser vägar och stigar, byggnader och annat som tagit form under många många årtionden, snöfält och spår som är resultat av väder och människor och djur - ska det verkligen hänga ihop alltihop? Jag är inte säker. Kanske tar vi inte in det vi ser fullt ut om vi hela tiden söker samband som kanske inte finns./ Björn T

Besvara