Fortfarande klart kraxig stannar jag inne och skannar gamla ärriga bilder från höstmanöver
Det skulle bli en liten liten övning i fält, tillsammans med med grabbarna på andra sidan sjön, de som hade så tunga fordon, så vi började med en bussutflykt. Jag undrar om det inte var med grisbussen från körcentralen. Den hade fått sitt öknamn beroende på skick och bekvämlighet.
Vår löjtis (en av dem) berättar vad vi ska göra. Rekognosering kallades det visst
Det konstiga svävande objektet ovanför vattnet är inte ett UFO utan visar bara i vilket skick en del av negativen befinner sig i.
Här sitter vi och rekognoserar.
Jag tror det var grupparbete.
Även i grisbussen kunde man somna in om man sovit för lite under de senaste nätterna.
Men här är det allvar.
Toalettbestyr i fält.
Men hur kom vi dit? Med cykel förstås. Vi var ju ett cykelburet förband.
.
Men att ta sig dit var ett äventyr i sig, eller i klartext ett jävla skitgöra, mörkt och kallt och blött. Inte så gemytligt som på bilden.
Att ta sig dit.
Vi skull ta oss från Södertälje (Almnäs) via Strängnäs och Enköping till pansartruppernas övningsfält Veckholmen, nere vid Mälarens strand. Jag kommer inte ihåg några detaljer från färden annat än de jag kan minnas via bilderna, och några sådana verkar inte finnas. Cykeltolkning i höstmörker gav inget ljus och definitivt inte fria händer för att plåta. En modern vattentät kompakt hade varit något annat, men tänk vilken mängd onödiga bilder jag hade haft att ta hand om nu.
Och tänk vilket roligt pusslande med fragment som jag hade missat.
Alltså blir det fritt ur minnet, det som hände. Det är å andra sidan ett väldigt tydligt minne, ett sådant där man inte glömmer.
Enköping. Mörkret har fallit. Regnet faller. Vi är trötta, framförallt trött efter timmars hängande i tolklinan. Vi tar vägen förbi hamnen, med korsande industrispår för järnvägen. Traktorn sneddar lite när den passerat spåren, och de framför mig håller inte ut tillräckligt och precis när jag är på spåren kommer rycket.
Framhjulet fastnar och jag hamnar på den blöta gatstenen. Jag känner att jag blir blöt om knäna, rakt genom byxorna och kronans tjocka långkalsonger. Upp igen och fortsätta, inte så långt kvar.
Några dagar senare, när vi var tillbaks till förläggningen utanför Södertälje upptäckte jag vad det blöta var. När jag tog av mig byxorna, märkte jag att kalsongerna satt fast i den levrade blodkakan på knäna. Så långt ner hade jag inte haft anledning att dra ner byxorna i mörkret och kylan.
Jag tror jag har bilder som är bättre än de här första inskannade, så det kan bli en fortsättning.
Tri-x, Minolta SRT 101, troligen med 35:a
/Stephan
Men de bär på minnen, helt visst.
Och visst: Det kommer mera...