fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Försommarfärgstarka suddhäcksfångster och fotoögonblicksreflektioner

Bilderna lyser nästan av höstfärger fast det är vår som övergår i försommar, inte minst när solen hjälper till med lite lätt motljus. Det är bara att sätta sig ned, välja lämplig brännvidd och bländare som ger rätt perspektiv och framförallt lagom litet skärpedjup, så att skönheterna framträder i ett dolskt skimmer av färger.

Vrider lite på saker och ting (bländare, avstånd, stolen jag sitter på, mig själv... ) och hittar kanske nya motiv. Om inte vrider jag lite till. Och kanske lite till...

Egentligen är det fantastiskt hur naturen kan slösa så här med skönhet (även om det är planterad natur)  skönhet. Vilka vill de locka dit buskarna. Andra buskar, eller vad? För inte är det väl bara för att jag ska kunna njuta av fotostunden.

Det här är ju en skönhet jag inte kan njuta av utan kameran framför ögat (ja, det ska vara något annat föstooringsverktyg då), eftersom det är objektivet som delvis skapar skönheterna. Ögats skärpedjup är alldeles för stort även nu när ögonen åldrats. Ögat kan ana (tillsammans med mina suddiga fotoerfarenheter) vad som kan finnas där, men mer är det inte innan kameran kommer på plats.

Jag tar ju sådana här bilder helst på fri hand, då får jag den frihet jag vill ha i skapandet. Med stativ blir jag för låst, den nödvändiga lekfullheten i skapandet försvinner och den gudomliga skönheten i själva fotograferandet går förlorad. Bäst är det när jag, kameran och motivet blir ett och samverkar. I det ögonblicket behövs egentligen inte den färdiga bilden som ett mål. Den har jag glömt bort och jag och motivet är ett.

Men det är klart att efteråt kan jag glädja mig åt skapelserna jag fångat och njuta av skönheten, eller sura lite över att jag misslyckats. Det är ju inte alltid det blir så här bra. Men egentligen gör inte ett misslyckande så mycket, fotostundens upplevelse fanns ju där ändå.

När en sådan här fotostund riktigt lyckas kan jag glädja mig åt den flera gånger: när jag sitter där med kameran och kreerar, när jag bläddrar igenom skörden efteråt (men det kan också bli en stund av besvikelse) och slutligen lyckan av att få beledsaga bilderna med en text. Nej, kanske inte beledsagandet i sig utan lyckan i att kunna skriva och kunna hitta orden och formuleringarna på samma sätt som lyckan när jag hittar bilderna där jag sitter med kameran framför vårhäcken.

Ett oändligt ögonblick? Eller bara något vi knappt kan ana?

Så bloggen är också en del av fotoögonblicket. Kanske ett sätt att förlänga ögonblicket. Ett ögonblick är ju egentligen något som inte finns för att det är så kort, bara ett ord för något som är så kort att vi inte kan uppfatta det, men ändå har vi ett ord för det. Men om det ändå inte finns, kan vi då inte få bestämma hur långt det är, speciellt de underbara ögonblicken. Eftersom de ändå bara finns i vårt inre.

.

Inlagt 2012-05-28 08:46 | Läst 3769 ggr. | Permalink

"Långa ord blev det och fina bilder! Den sista gillar jag i massor men hade gärna haft den i kallare toner... vilket jag oftast föredrar. :-)"


(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Långa ord blev det och fina bilder! Den sista gillar jag i massor men hade gärna haft den i kallare toner... vilket jag oftast föredrar. :-)
Svar från janolof 2012-05-28 21:04
Kallare toner? Är du en kylig typ ;)
Jag föredrar att behålla de toner som kommer ur kameran...
Ewa Kirjavainen 2012-05-28 21:10
Stencool som alla norrlänningar! :-)
Väl uttryckt och fotat! Visst är det känslan att bli ett med motivet som man vill åt! Resultatet är nästan sekundärt...
Svar från janolof 2012-05-28 21:06
Jo, den känslan är viktig. Kan hålla med om att i fotoögonblicket är resultatet ofta underordnat. Däremot kan det vara intressant efteråt.
Vilka underbara bilder du fångat! Färgerna är jättevackra och förmedlar precis som du skriver en smula höst...
Snyggt!
Svar från janolof 2012-05-28 21:07
Tack!
Jag är ganska nöjd själv ;)