Folk man träffar, bara sådär, och när jag blev en historia.
Jag hade vandrat runt i solskenet på stadens gator ett tag, och säkert hade jag sett saker och haft det trevligt och bilder hade jag absolut tagit, men hur var det, hade jag ätit? Nej det hade jag inte, det var nog därför jag kände mig lite trött och hungrig, så jag sökte mig till ett mathak, ett sådant där man får med sig maten i en påse, men kan stanna kvar och äta om man vill. Det ville jag för jag hade ingenstans att gå, så jag baxade fram mig själv och packningen till barstolarna vid fönstret, men spontant började då paret vid det enda lilla normala bordet att rensa (utan att jag frågat) så jag fick plats där också, så det blev en lång pratstund. Mest han och jag, för hon var ganska tyst.
Men hon sa att nu kommer jag att bli en historia. Hennes man var nämligen historieberättare förklarade hon, så jag skulle säkert bli berättad om vid aftonens middag. Så enkelt var det alltså att bli historia.
Nästa möte var något senare, när jag stod på gångvägen med kameran om halsen och hör rösten säga "fin kamera". Rösten stod där framför mig, en infödd bergensare, och det samtalet blev långt och spände över många områden, inte bara kameror och fotografering, Hasselbllad och storformatare, Smýril och Affes nattfotografering, norrmäns körstil, Munch, lofotfiske och förstås Olympus eftersom allt började där. En halvtimme stod vi nog där, innan vi gick vidare åt varsitt håll.
Det var på vippen att jag glömde ta bilden, eftersom vi var så uppe i samtalet.
Fint fångat! //Peter
Tack Peter! /J-O