Advertisement
fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Fler objektiv på väg, behövs verkligen det? Kanske vägen blir roligare att vandra då. Aldrig hade jag kunnat ana detta!

Om jag är rätt informerad lär det vara nya objektiv på väg till mig, det vill säga objektiv som är nya för mig även om alla inte är nya i år räknat, utan kanske till och med gamla. Det var en oväntad effekt av det här att köpa en m4/3-kamera, att jag skulle bli begiven på gamla objektiv, men det är ju roligt, ju.

En annan effekt är att jag har återupptäckt en del av det manuella fotograferandet. Helt har jag aldrig lämnat det, den kunskap man en gång i tiden finns ju kvar, i bakgrunden eller mer aktivt. Även om jag har en kamera som kan sköta exponeringen helt automatiskt, väljer jag ofta inställningar som är lite halvmanuella för att ha koll på vad som händer. Jag tycker det är enklare att ha den kontrollen om jag ställer in själv än om jag ska hänga med och se vad kameran gör. därför har jag heller aldrig köpt någon kamera som bara är helautomatisk.

Men jag tvekar inte att utnyttja kamerans automatik när den gör jobbet bättre än vad jag klarar det, jag är ingen fundamentalist åt vare sig det manuella eller automatiska hållet. Däremot är jag helt klar över att jag inte har någon längtan tillbaks till att använda film igen. Är bara glad att slippa, det digitala passar mig bäst. Men så är jag inte heller någon pulare.

En väg att vandra?

Vad är det då jag har återupptäckt?

Det började med gamla objektiv som jag kunde montera på min Olympus PEN, med hjälp av adaptrar. Det började mest som en rolig grej, som en lek, kanske också med lite av upptäckarglädje som ingrediens. Här hittade jag nya saker, fast det var gamla grejor. Och inte var det dyrt, billigare än att gå på bio, men upplevelsen varade längre. Men egentligen var jag inte ute efter att använda grunkorna. Jo, det var jag väl, men inte till allmänt bruk, jag var nog mer ute efter att hitta lite speciella effekter, ofullkomligheter kanske, sett med moderna ögon.

Den första ronden, i somras, gjorde väl att jag samlade på mig gamlingar som var besvärliga att använda och med omoderna optiska egenskaper, men lite roliga att vara ute och vifta med i sommargrönskan. Experimentlustan spirade i takt med växtligheten.

Och det var roligt. Det var nog det viktigaste. Plus att det var en start.

En blöt väg

Efter ett tag upptäckte jag lite modernare objektiv, 60-och 70-talare, och mer japanska än tidigt-tyska, men fortfarande billigare än ett biobesök., och börjande använda dem lite mer allmänt. Det medförde också att jag köpte en ny kamera. Märkligt nog blev det en Panasonic när jag trodde det var en ny Olympus jag skulle köpa. Jag var dessotom övertygad om att Panasonicen bara var avsedd för lite allmän test och "lek" med objektiven, att det bara var ett billigt sätt att skaffa en sökare. Föga anade jag vad som skulle hända.

Det blev bara roligare och roligare att använda min Panasonic G2, en giftorm hade nästlat sig in och förgiftade min fotografering. Giftografering?

Grått är alltid grått, inte minst när även vädret är grått

På den senaste tiden har jag mer och mer bara använt G2:an med ett gammalt manuellt objektiv. Varför det? Ja, det är nog svaret på den frågan som den här texten letar efter. Jag har redan varit inne på det i tidigare blogginlägg, men mest bara nosat lite...

En kamera, ett objektiv, en brännvidd, det  är lite enkelheten som idé och praxis som jag är ute efter, skönheten i att ta bilder på ett sätt där utrustningen inte märks och bara är en förlängning av mitt öga. För egentligen är det ögat som fotograferar, åtminstone är det så jag upplever det, ögat i organisk samverkan med mig.

Vad har nu det med gamla objektiv att göra? Gamla objektiv har bara en brännvidd, ingen zoom. En förenkling. Gamla objektiv har inte autofkus, en förenkling. Gamla objektiv är billiga, en förenkling. Färre saker att hålla reda på, fotograferingen blir mer direkt. Skitsnack? Nej, en känsla, för det är känslan jag är ute efter, känslan är jag går där. Känslan av att vara harmonisk i fotograferandet. Vägen är målet. Vad det blir för bilder är kanske mindre intressant, de berättar ändå det de berättar.

Vägen vidare...

Kanske skulle jag få fler träffar med autofokus och andra hjälpmedel, men det är inte det som är det viktiga, det är skönheten i själva fotograferandet, den långsamma bildens framväxt, även om den är snabb, känslan av skapande som är viktigare. Hur man når den känslan är högst individuell, och mitt sätt att fotografera är enbart mitt sätt, även om det påminner om någon annans sätt.

Vägen är viktigare än målet. Och just nu söker jag vägen, prövar mig fram.

Att ha avståndet förinställt, ha bländaren vald och skärpedjupet kontrollerat, då är det bara jag och motivet kvar, ingen teknik som lägger sig i vad som händer när ögat söker bilden.

Så kan jag pröva mig fram och söka mig fram, som jag alltid gjort när jag fotograferat. Den dag jag slutar söka och bara mekaniskt tar bilder kan jag lika gärna sluta fotografera. Ta en kortare eller längre paus. Det har jag gjort flera gånger under mitt fotoliv. Just nu är det detta som gäller. Liten kamera och gammalt objektiv.

.

Problemet är möjligen att det blir för många bilder tagna. De här tog jag i morse.

.

Inlagt 2011-12-13 00:55 | Läst 1360 ggr. | Permalink

""Doctor Livingstone, I presume" lär upptäcksresanden Stanley ha sagt när han stötte på den berömde upptäcksresanden Livingstone i det mörkaste Afrika. På något vis får man följa med på en upptäcksresa när man läser din inlägg också. Fotografering är en process med många ingredienser och det gäller att få till rätt mix av allting för att det ska kännas trevligt och resultatet ska bli bra. /Torbjörn"


(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Tycker det låter väldigt trevligt ditt fotoliv. Vardagliga men intressanta bilder med en lätt och enkel utrustning, kan det bli bättre? Själv släpar jag på en rätt tung Nikon-utrustning men börjar tröttna rejält på det nu och kollar för fullt på alternativ.
//Lars U.
Svar från janolof 2011-12-13 18:07
Det är ju mycket lättare att (nästan) alltid att ha kameran med sig om den är liten och lätt. det var så det började, men när man sedan upptäcker hu bra bildkvalite det blir så blir storkameran allt dammigare där den ligger. Snart kommer väl spindelväven...

Lycka till med söjandet!
"Doctor Livingstone, I presume" lär upptäcksresanden Stanley ha sagt när han stötte på den berömde upptäcksresanden Livingstone i det mörkaste Afrika.
På något vis får man följa med på en upptäcksresa när man läser din inlägg också. Fotografering är en process med många ingredienser och det gäller att få till rätt mix av allting för att det ska kännas trevligt och resultatet ska bli bra.

/Torbjörn
Svar från janolof 2011-12-13 18:12
Han måste ha sagt så, det läste jag i "Illustrerade Klassiker" en gång i tiden, så då måste det vara sant.
På något sätt är det en upptäcktsresa i den bemärkelse att jag söker och ibland finner, men att jag inte kan ha något bestämt mål, för kartan är ännu vit, precis som den var i mörkaste Afrika en gång i tiden. Sedan är frågan, är det roliga slut när man hittat rätt?
Det egna fotograferandet är förvisso en sökprocess. Det är tur för dig att de gamla gluggarna är billiga :-D
Svar från janolof 2011-12-13 18:13
Att gluggarna är billiga gör det bara roligare, då kan man kosta på sig utan samvete.