Flanerande foto, förträffligt fridsam företeelse
I förra blogginlägget skildes vi åt vid ett svartvitt träd, men nu låter jag det framstå även i sin fulla prakt, påhejat av eftermiddagssolens långa strålar. I övrigt exakt samma bild.
En del försöker locka till sig intresse genom formen, andra vräker i stället på med färg.
Och vilken färg sedan.
Visserligen finns här vackra gulgröna solsfläckar, men det var grenarnas korsande mönster som fick mig att ta bilden.
Det viktiga för mig med de här bilderna är inte de perfekta utsnitten och de genomtänkta kompositionerna, utan det spontana intrycket när jag sakta flanerar stigen framåt. Ibland stannar jag till, njuter och ser eller ser och njuter och fortsätter, ibland lägger jag till en bild till upplevelsen.
Ibland stannar jag inte ens, men njuter ändå, men det får inte gå för fort så att jag missar upplevelsen.
Andra står och njuter på annat sätt.
Viss skönhet kan bara anas genom naturens egna gallergrindar
Men går man en bit till kanske den visar sig mer obeslöjad.
Dina obeskrivliga outtröttliga ordlekar, :-)