fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Far och dotter är ute och far (och går).

Häromdagen stod jag och tittade på den här utsikten och  idag är jag plötsligt hemma igen. Det  känns nästan lite märkligt med de snabba växlingarna., när skutten med flyget går så snabbt att man knappt upplever den fysiska resan och den stegvisa växlingen av miljöerna. Där tittade jag ut över Atlanten och nu är jag hemma i Stockholmsförorten igen. Märkligt på något vis.

Det var lördag och vi tog en lördagsbiltur.  Med facit i hand var det tur att vi valde den dagen för biltur, och inte gav oss ut på vandring, för regnskvättarna duggade tätt och det var skönt och förflytta sig  lite ombonat under tak. Men vi stannade ofta. Vi var tvungna, vi måste ju titta.

Vi rörde oss på småöarna strax norr om Bergen, inom bekvämt avstånd från hennes nuvarande boplats. Matsäckslådan med smörgåsar var med (vi var ju i Norge!) så vi kunde hålla oss ute ett bra tag, och njuta på två sätt samtidigt, både med ögon och mun.

Om ni inte redan har gissat det är temat för det här inlägget bilder på min dotter, men inte direkt  några porträtt utan snarare som en staffagefigur som sätter liv i landskapet. Men det är  inte så att jag har placerat ut henne, utan jag har fångat henne där hon själv råkat hamna av nyfikenhet eller för njutningen, så att bilderna inte blir förljugna. Möjligen kan jag tillåta mig ett "kan du ta ett steg bakåt" eller "kan du stå kvar en sekund till".

Men det kom en söndag också

Vi tog bussen in till stan och bergbanan upp på berget och där gick vi på tur.  Det måste man ju om man är i Norge och det är söndag, eller hur? Gå på tur alltså.

Alltså gick vi.

Och tittade på utsikt.

"Hej pappa, det är roligt att vara ute och gå med dig"

Varför är det inga bilder på mig? De finns förstås i hennes kamera. Men damen i rött som kommer därborta tog resolut saken i egna händer när hon såg att jag fotograferade och tog min kamera och tog en bild på oss båda, innan hon fortsatte, lika glad som hon kom. Och nej, vi bad henne inte, det var hon som tog initiativet.

Och kompaktkameran visade att den kan duga som vandringskamera också. Jag bestämde mig, innan jag åkte iväg, för att bara ta med den, för att tvinga mig att använda den och inte vara frestad att använda någon annan kamera. Jag tänkte att det var ett bra sätt att se vad den går för.

Den här gången är det RAW-filer jag utgått ifrån och inte jpg från kameran som i de föregående Bergen-inläggen (som jag gjorde på plats).

Jag tror att det finns chans att jag kan gilla kameran....

.

Samsung EX1

Inlagt 2012-08-22 20:12 | Läst 2116 ggr. | Permalink

"Man skulle ju kunna säga att hon är i sitt rätta FAR-VATTEN nu?"


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Definitivt far och dotter på den bilden. Härliga bilder med dimma och stilla, blankt vatten. Du verkar ha haft en väldigt fin resa och kameran har klarat den galant tycker jag.
Hälsningar Lena
Svar från janolof 2012-08-22 20:35
Jo, nog var kameran värd priset tycker jag (och resan också för den delen).
Men det var mer ett besök än en resa känns det som...
Norge är fantastiskt på många sätt, synd bara att det regnar lite väl ofta, speciellt runt Bergen. ;)
-affe
Svar från janolof 2012-08-22 20:49
Jag hade lite tur med vädret medan jag var där, tyckte jag, men visst är det en blöt stad.
Gillar bilden på din dotter där hon sitter på bänken och blickar ut över landskapet. Snyggt med dimman i bakgrunden.

/Torbjörn
Svar från janolof 2012-08-23 07:33
Det var dimman och utsikten jag såg och ville fånga, men insåg att det behövdes en förgrund för att djupet i bilden skulle gå fram, och när soffan dök upp var saken klar.
/J-O
Fina bilder, roligast med den sista med er båda. Ni har en viss likhet, vilket väl är naturligt! Ni ser så glad och rosiga ut!
Svar från janolof 2012-08-23 07:35
Nu har flera kommenterat likheten, jag har aldrig tänkt på den så tydligt.
Rosigheten kommer nog av de långa uppförsbackarna, överhettning helt enkelt.
Man skulle ju kunna säga att hon är i sitt rätta FAR-VATTEN nu?
Bild två och fyra är så typiska den norska västkusten, får mig att känna mig hemma och längta tillbaka. /Frode
Svar från janolof 2012-08-23 07:37
Om bilden skapar hemlängtan tar jag det som beröm och ett tecken på att jag lyckats.
Tack Frode
/J-O