En cykel, en afton, en dalande sol, men fel objektiv
Det var med flit!
Att det blev fel objektiv alltså. Det visste jag på förväg, just därför valde jag att bara ta med det objektivet för att se vad jag kunde göra. En kamera, ett objektiv, en brännvidd. Fast när det gällde den sista punkten fuskade jag lite, det var ju ett objektiv med variabel brännvidd, så vid något tillfälle ändrade jag på den.
Något måste man ju hitta på när fotolusten infinner sig, men inte inspirationen, och mörkret närmar sig, så att inga längre transporter hinns med, och stativfoto var jag inte lockad av. Handhållet skulle det vara.
Det blev alltså 10 mm på min vidvinkelzoom, och 40D med cropfaktorn 1,6, alltså motsvarande 16 mm på fullformat. Hyfsad vidvinkel alltså, men ofta en utmaning i landskap. Ännu mer utmaning om man vill hitta motljusmotiv och solen står lågt.
Ett öppet landskap. Här finns inga räta linjer så jag slapp problemet med lutande linjer när man inte håller kameran rakt. Luta på kameran måste jag, för att inte bara få en massa ointressant och tråkig jämngrå himmel, och hitta en vinkel så att solen inte sabbar allt genom att titta in i bildrutan.
Ingen höjdarbild, men efter lite gnetande fick jag i alla fall ihop en komposition.
En ek försökte jag fånga sedan. Innan jag kom till eken spenderade jag tid på några andra motiv utan lyckade resultat, så solen hade hunnit sjunka lägre. I medljus blev eken tråkig och alldeles för välupplyst, urblekt ek och vettig bakgrund eller OK ek och igengrodd bakgrund. Och så måste det bli en komposition också. Det går ju inte att blurra till bakgrunden med oskärpa, utan det blir lätt en kakafoni av störande ljus, linjer mönster och detaljer. Men det är ju sådant som gör det här lite spännande, att smyga omkring och försöka hitta vinklar.
Det som till slut blev något är den här bilden.
En måra i förgrunden och solen som gluttar fram bakom eken. Bättre bilder än så har jag ju tagit, om man säger så, men det blev i alla fall en bild som blev OK.
Det är ju klart enklare att ta sådana här bilder om solen är snällare, om den står högre på himlen så skuggorna är snällare, eller om det är lite mulet, så att ljuset är jämnare. Å andra sidan kan skuggorna också utnyttjas bildmässigt, som en del av kompositionen, även om jag inte hittade sådana motiv i går kväll.
Jag rullade i stället vidare in, in i skogen, bland de höga raka stammarna.
Så här på gränsen mellan dag och natt hittade jag ett bestånd Natt och Dag. Lite mörk bild kanske, men det var så stämningen var i skymningslandet, just då.
Solens sista strålar letar sig fram och ger stammarna liv.
Här det mest frågan om en balans i exponeringen, så att solfläckarna inte fräts ur och detaljerna i skuggorna fortfarande kan anas. Men det var en konst jag lärde mig på den gamla dia-tiden. Det har blivit mycket enklare idag. Teknikens framsteg?
Men på ett sätt är det svårare. På dia-tiden hade jag kontroll över hela kedjan, hur exeponeringen gjordes med också hur projektionen gjordes, med vilken projektor, med vilken ljusstyrka och med vilken duk. Det var ju hela kedjan som bidrog till det färdiga resultatet. Idag har jag bara kontroll över hela kedjan om jag tittar på min egen skärm. Men hur ser det ut på din skärm, vet jag det?
Det är ju också en smaksak hur man vill ha bilderna.
I den här bilden har jag lutat lite på kameran för att få ljusfläcken där jag vill ha den men också få med lite av rötterna, så att träden inte blir utan fotfäste. Det gör också att träden i bakgrunden lutar, speciellt till vänster i bilden, men där är det ändå så mörkt, så det gör inte så mycket.
Hade det varit ljusare hade jag ju fått tänka mer på att de träden också är en del av kompositionen.
En bild till...
...inget speciellt annat än att det var vackert där i skogen om aftonen.
Slutligen fastnade jag för en silhuettbild i skogskanten, ett träd som lapade i sig den sista solen för dagen.
Här gjorde jag ett avsteg. Bilden är inte tagen med 10 mm, utan jag valde en måttligare vidvinkel.
När jag stod där och tog bilden kom en motionär lufsande förbi och undrade: "Hör du korpen?". Jag hade redan hört fågeln och lite snabbt tänkt: "undrar vad det där var", men sedan fortsatt med det jag gjorde. Men visst var det en korp, den hördes igen.
Sedan plockade han upp sin iPhone och visade bilden han just tagit på två orange skalbaggar som släpade iväg en död näbbmus.
Det händer mycket på Järvafältet, för det var där jag var.
.
Hur stort är problemet att olika personer har olika skärm? Visst är det en osäkerhetsfaktor när man publicerar bilder på nätet, men jag tror att vi oftast har så effektiv färgkorrigering i hjärnan att dessa olikheter är av underordnad betydelse. Däremot har det stor betydelse hur olika personer betraktar bilden. Och det kan man ju inte göra mycket åt.