Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf  för närvarande. Ja, det är så jag känner det: medioker. Jag tittar på de bilder jag tar för närvarande och inte är de särskilt spännande. Jag bläddrade just igenom de gamla bilder jag har liggande på Fotosidan och tittade på de jag tog för 4-5 år sedan. Dom var mycket mer spännande. Kan jag verkligen ta sådana bilder idag? Eller vill jag inte. Eller är det bara så att jag inte gör det. Det är nog det senare, det beskriver mer hur jag är. Jag bara gör och styrs inte så mycket av vad jag tänkt göra eller (allra minst) vad jag planerat att göra.

Aha, är det så det är. Bilderna är en avspegling av vem jag är. Och med vems ögon tittar jag då, när jag säger att jag är en medioker fotograf. För egentligen gillar jag ju bilderna, konstiga små trivialiteter jag ser när jag går. T.ex. mönstret efter rinnande vatten i en gångtunnel.

Mönstret av vattnet, som en blöt kartbild på asfalt, små strukturer som är ständigt nya och föränderliga, något nytt varje gång man passerar, välkänt men ändå annorlunda. Och spännande.  Om man ser.

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf. Egentligen är jag nog en observatör, en flanör och betraktare som tittar på omvärlden, med ständigt samma förvåning och vilsenhet. Och alla de små utsnitten av verklighet är lika spännande. Och det lilla röda lövet är lika spännande varje dag det ligger där. För det är inte samma löv, det är ett nytt, men till synes lika, det är dagens löv, lika nytt, fräscht och spännande varje dag. Eller ljuset på träden. Eller gruset på marken eller hur skuggan faller idag. Men hur gör man bilder av det så andra förstår. Och ser.

Ett löv ni aldrig sett förut

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf. Jag är nog en berättare, i alla fall för närvarande, och bilderna är bara en del av berättelsen, en berättelse som jag inte vet hur den ser ut när jag börjar på sen, utan en berättelse som bara växer fram. Så är det med det här inlägget. Jag hade en helt annan idé när jag började skriva, men orden och meningarna ville något annat och styrde mig i en annan riktning. Jag hade tänkt skriva om mig som fotograf då och nu, istället blev jag en flanör som går och betraktar små fragment av världen och försöker första, och samlar på fragmenten i form av bilder, som bitar i ett oändligt pussel.

Kan det vara så det är? Världen är ibland en enda svåröverskådlig röra.

Det kan vara svårt att ta sina egna bilder och stå oberörd av omvärlden, speciellt om man befinner sig utanför mainstream-fåran. Kanske är det därför jag ägnat mig åt bloggande och fotoblogande den senaste tiden, för då kan jag också ägna mig åt berättandet och reflekterandet och det ger mig mer förståelse. Och tack alla, för hjälpen på den vägen.

 Bilderna är små observationer från den senaste veckan.

2008-09-13 09:33   N Thomas Meldert

Egentligen är du nog en filosof =)

Besvara

Svar från janolof 2008-09-13 09:43

Ha, avslöjad...

Svara