fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Det var så skoj, Jag var tvungen att sticka dit igen (preludium)

Det var gårdagens promenad hem från tandläkaren som gav mig blodad tand(!) att göra om det igen, promenera med kamera på Söder. Jag satte mig alltså på pendeln som den värsta pendlare och åkte in mot den stora staden. Någonstans där på vägen återkom tanken om att det måste ju gå att plåta även i andra stadsdelar, så jag klev av.

Och genast kom kameran fram.

Och jag tog en bild.

Ja, jag tog två.

Jag hade bestämt mig för att använda den simpla kit-zoomen som följde med när jag köpte min första m4/3-kamera för snart fem år sedan (vad tiden går) , ett objektiv som jag knappt använt. Skälet var mina gårdagsupplevelser av att ha fel brännvidd ett antal gånger. Jag är van att köra med fast brännvidd och det brukar inte besvära mig, men något i går fick mig att söka motiv på ett annat sätt och det ledde till dagens zoom-beslut. Inte för att jag tror det märks i mina motiv och bilder, men det gör skillnad för mig när jag går där.

Hur hittar man cykeln?

De här två husen/tornen fotade jag nyligen med teleperspektiv, långt sådant, ett billigt Tradera-fynd.

Idag blev det med kit-zoomen. Dessutom med snö!

Jag vandrade vidare.

Jag såg den röda soffan som stack upp ur snön. Det gav bilden. Och jag komponerade med zoomen och slapp komponera med fötterna,

104.

Varför jag tog bilden? Ja, jag har aldrig fotograferat 104 förut! Sen var det nog något mer också, de två gula ljuspunkterna till exempel.

Här är det bara nostalgi.

Här låg det en fotoaffär en gång i tiden (om jag inte tar alldeles fel på tvärgata). Där köpte jag min första Olympus OM-1, någon gång på hösten 1973.

Mest bara snö.