fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Det är inte alltid det blir vackert när det är vackert (gamla sanningar upprepar sig), men herr Rappne hade förstås hatt

Jag kom dit för tidigt, men det var med mening, för morgonen var så fin och jag kunde ta mig en promenad bland träden.

Men stämningen en vacker, solig morgon nästan utan moln och blå himmel, är svår att fånga på bild, det är alldeles för vackert och ska avnjutas på plats, gärna ensam med träden.

Kontrasterna blir för stora och svåra att bemästra om man vill ha mjukt romantiska blider för att skildra den delen av upplevelsen. I stället får man kanske satsa på ett hårdare uttryck.

Men allra bäst är ju att gå där själv. Med betoning på själv, så man kan njuta fullt ut. Kanske skulle jag ha lämnat kameran också för att inte störas av den, men i stället valde jag att försöka integrera den i upplevelsen.

Så här i efterhand testade jag om svartvitt kunde göra upplevelsen mer gripbar, genom att man då slipper de påträngande färgerna. Kanske måste man begränsa informationsmängden till våra stackars hjärnor.

Men det tänkte jag inte på när jag lufsade runt där i slottsparken i går morse, alldeles ensam, jag bara njöt och och gick långsamt för att inte störa njutningen.