Den stora behållningen var ett intressant och oväntat möte under en markis i regnet, som slut på promenaden

När jag började min promenad under ett paraply, i regnet som föll över Gamla stan, kunde jag inte ana hur promenaden skulle sluta, i skydd under en markis medan det värsta skyfallet attackerade. Men det är ju de oväntade mötena som ger vandringen krydda, skulle bara det väntade och förutsäga hända vore det väl tråkigt.

Det började i alla fall (som förväntat) med en massa paraplyer. Jag skulle ju utforska turiststråket i regn. Hade målet bara varit förflyttning hade jag valt en annan väg.

Jag skrev förut om att ett paraply räcker till två om man är sams. Här har vi motsatsen, två paraplyer och en person.

Plötsligt bara hoppade det ut en massa paraplyer framför fötterna på mig.

Hoppa ut, fälla upp och hinna undan, nästan som fallskärmshoppare var det.

När regnet ökade i styrka, vräkte ner skulle man kunna säga, glesnade skarorna på gatan.

Själv funderade jag på att fuska och inte gå ända till Centralen, och vek in på en tvärgata med sikte på tunnelbanan. Då såg jag en man som tagit skydd under en markis och eftersom det fanns plats för en  till hoppade jag in. Att sitta var inte att tänka på, sofforna var blöta, men stå gick bra.

Efter en liten stund började vi prata, han bodde lite längre upp på gatan, sedan förtitre år, och han var mycket pratsam. Vi hann gå igenom Gustav Wasas söner och barnbarn, Napoleons födelsedag och död (på minuten), gatuunderhåll, markisernas kvalitet, slarviga snöskottare och en massa annat. Mannen var som en levande Wikipedia, dessutom full av latiska citat som han kryddade talet med där under markisen, medan regnet skvalade och tiden gick.

Vi märkte nog inte att tiden gick.

Han bröt lite på norska, så jag frågade om han var norrman. Jo det stämde, men han hade varit i England under kriget, och nu bodde han här.

Sedan började vi prata kamera, jag hade ju min på magen och han tyckte det var fantastiskt det här med en skärm där man kan se direkt hur det ser ut. Han sade att han inte hade så många gamla foton från gamla tider. "Du vet, det där med En Svenk Tiger och sådant, en kamera var något misstänksamt." Han var tillbaks i krigsåren.

Men det var något han gärna  skulle velat ha en bild av, berättade han, nämligen när han stod där framför järnvägsstationen i Narvik och gjorde honnör för den tyske kommandanten. Jag märkte hur stolt han var och hade han inte sträckt på ryggen tidigare gjorde han det nu.

Jag såg väl lite undrande ut så han förklarade. Som ung kapten i norska armén, stående framför sina mannar,  tog han emot tyske kommendantens kapitulation vid krigsslutet, och det hade han gärna haft en bild av.

Han hade fortfarande en officers hållning och pratade hela tiden med en officers precision och välartikulerad skärpa i rösten. Det kanske inte bara var ålderns pondus bakom det.

Men hur gammal var han? Kapitulationen var ju 1945, hela 65 år sedan.

"Jag är född 1916".

94 år alltså.

Regnet hade avtagit, vi tog varandra i hand och gick hem, var och en till sitt.

Han skulle hem och kolla vindstaket, om det läckte nu när det regnat så mycket. Det var där de slarviga snöskottarna kom in. "De förstör taket."

Åtminstone jag var ett minne rikare.

2010-08-08 18:36   Isis

Fantastiskt!

jag älskar människor.
Alla historier de bär på.
Jag älskar hur du berättar dina historier.

Besvara

Svar från janolof 2010-08-08 18:39

Tack, kära du!

Svara

2010-08-08 18:47   Tomasz

Underbar historia om den gamle mannen! Sådana skulle det finnas fler av, både historier och människor.

Ha det gott! /Thomas

Besvara

Svar från janolof 2010-08-08 18:54

Svarar som jag gjorde till dottern: Tack, kära du!

Svara

2010-08-08 19:30   Anders Berlin

Man skall inte fuska, hade du gjort det så hade vi inte fått historien om den gamle mannen... Av alla bra bilder så tycker jag att den första bilden vinner i mitt tycke, men endast marginellt mot de andra!

Besvara

Svar från janolof 2010-08-08 19:49

Det var nog meningen att jag skulle träffa honom. Så jag kunde inte fuska.

Tack för dina ord!

Svara

2010-08-08 19:41   EGW

Vilken krutgubbe! Sådana där möten är sällsynta men spännande.

Som i förra bloggposten väldigt trevliga färger. Och mer fundering kring färgskalan. Om man tittar på bild 4 (den andra färgbilden), och sedan de följande tre färgbilderna, så framstår de som stegvis lite blekare i tonen. Den sista färgbilden verkar rent av lite urvattnad vid jämförelse med de övriga.

Det där med färger är ju inget objektivt. Även inom ramen för "autentisk färgåtergivning" kan en bild behandlas och tolkas olika. För att inte tala om fotografens avsikt att kanske skapa ett speciellt intryck utan avseende på bokstavlig autenticitet. Ett intressant område för reflexioner!

Besvara

Svar från janolof 2010-08-08 19:46

Tack för dina reflektioner.
Helt riktigt blir bilderna blekare och blekare.
Avsiktligt.
Slutbilden är dessutom svartvit!
En del av berättelsen?

Svara

2010-08-08 22:31   N Thomas Meldert

Härlig gubbe med en härlig historia. Han ville förstås aldrig ha en Leica =)

Besvara