del 2 om man går där man aldrig gått förut är man i alla fall säker på att motiven är nya
Försiktigt fotograferande fortsatte fotografen färden till fots.
Jag hade satt "den där simpla" kit-zoomen på kameran innan jag åkte hemifrån och hade inte något annat objektiv med mig. Även förra inlägget var taget med den. Jag hade bestämt mig för att ge den en chans, vi går ju mot ljusare tider nu så ljusstyrkan borde inte vara något hinder. Och till bloggbilder borde den duga.
Jag gick där jag aldrig gått förut, men kände ändå igen mig, de här små förortsområdena är ju ibland lika som bär, så man kan inte se på husen var man är. Ibland undrar jag om det är samma bilder jag tar om och om igen när jag fotograferar på sådana, men olika platser. Bild läggs till bild och bildar någon sorts kollektiv bild, kanske.
Lika som bär, är de verkligen det?
Rött och rött blir det sött? Nä, men det rimmar i alla fall.
Ljuset var emot mig där jag gick mellan husen längs villagator där jag gått förut, fast de ligger någon annanstans, förvillande lika och förflyttar mig i tiden.
Men när jag såg kulorna som hängde där trotsade jag motljusets hemskheter och tog en bild.
Plötsligt slutade gatan i intet. I alla fall för vandraren.En gård mellan husen.
Men jag räddades från instängdheten av vandrarens bästa vän, den upptrampade stigen som smög iväg mellan husen, ner mellan träden
Färsktrampade stigar brukar leda någonstans.
Jag hamnade här, mitt i motljusets inferno
Var det ett etappmål kanske , undrade jag och vände ryggen mot solen.
.
När jag tog nästa bild, lite containertfoto med ryggen mot vägen och solen, hörde jag plötsligt mitt namn bakom mig...
Det är ljuset, optiken eller annat som har ansvaret för bilden - som om Du inte finns
Du finns och vi förstår alla att du är den som tar bilderna - inte din "simpla" lins
/inger
Tack för kommentaren/J-O
Härliga bilder
/inger
-Gun-Inger