Där hade vi inte varit förut, så det var tur att jag stannade
Åkt förbi här har jag gjort ett antal gånger, men då har vi ofta varit på väg någonstans, men huset har alltid lockat. Gamla byggnader vid vägkanten är alltid lockande.
Den ligger uppe på åsen, alldeles invid vägen, så det var lätt att slinka in.
En lucka var öppen och lockade nyfikenheten
Upptäckarna inom oss gluttade förstås in, men särskilt spännande var det inte. Däremot upptäckte vi att det fanns byggnader på andra sidan vägen, nedanför åsen, och eftersom det även fanns en väg åkte vi ner.
Där hittade vi det här huset. Det var längre än det ser ut. 100 meter! Förvaringsplats för långa saker, alltså. Men resterna av det är spårlöst borta utanför huset.
.
Går man in kan man däremot ana vad som försigått här. Mörkt var det för kameran, 1/6 sekund. Stativ? Nä. Antiskak? Nä. Men det fanns rejäla stolpar att ta stöd mot, så det i alla fall blev en bild.
En del räls låg fortfarande kvar. Vårt ögonmått sa oss att det var 600 mm mellan rälerna. Monsieur Decauville har satt sina spår lite överallt.
Vattnet var nära, som det ofta är vid gamla bruk, det var ju vattnet som gav dem kraften.
Hösten speglar sig i kanalen mellan öarna, och högvattnet gjorde att det strömmade bra. En liten utombordare på väg uppströms kämpade hårt, medan vi njöt av det klara vädret.
Den obligatoriska anslagstavlan.
Den verkar levande.
Speglingar i fönster är ett gammalt favoritmotiv för mig.
En bild av omgivningen som fönstret ser den. Det kan vara mer spännande att lägga skärpan på fönstret än att lägga den på spegelbilden.
Tja, bara en byggnad...
... men jag gillade formerna.
Patina?
Här hade vi inte varit förut, men det var väl värt ett stopp. Det var fint inomhus också, men där var det mörkare.
Ramnäs bruk, anor från 1500-talet. 1590 anlades den första stångjärnshammaren. Idag tillverkas ankarkättingar för offshore-industrin i den moderna anläggningen på samma ö i Kolbäcksån.
.
Trevligt med nedslag i det tidiga industri-Sverige.