Bilden som blev flera. Eller är det ett ofullbordat blogginlägg som legat och grott länge.
.
Kanske är det både och, för varken eller är det inte.
Historien började redan före jul, en av de där mörka dagarna jag var inne i stan när det var onödigt mörkt och jag använde onödigt högt ISO och litade på att kamerans antiskak skulle rädda mig när slutartiderna blev onödigt lååååånga.
Så här såg bilden ut, när jag "framkallat" den i Lightroom.
Små blev människorna och mörk blev förgrunden. , men jag kunde inte gå närmare, mellan mig och isen var nysådd och inhägnad plantering på tillväxt.
Så jag tog fram den digitala saxen och skar bort nysådden, ljusade också upp bilden lite.
Någonstans här började jag ana att det var mannen till höger som var motivet, han som stod still och vände ryggen åt händelserna..
Så det blev en brusig bild. Bättre brusig än bortglömd?
Men nu är inte blogginlägget bortglömt längre, strax trycker jag på publiceraknappen, och det är ett opublicerat inlägg mindre att irritera sig över.