Bilden som blev flera. Eller är det ett ofullbordat blogginlägg som legat och grott länge.

.

Kanske är det både och, för varken eller  är det inte.

Historien  började  redan före jul, en av de där mörka  dagarna jag  var inne i stan  när  det  var onödigt mörkt och  jag använde onödigt högt  ISO och litade på att  kamerans antiskak skulle  rädda mig  när slutartiderna blev onödigt   lååååånga.

Så här såg bilden ut, när  jag "framkallat" den  i Lightroom.

Små  blev människorna och mörk blev  förgrunden. , men jag  kunde inte gå närmare, mellan mig och isen var nysådd  och inhägnad plantering på tillväxt.

Så jag tog fram den  digitala saxen och  skar bort  nysådden,   ljusade också upp bilden lite.

Någonstans här började  jag ana  att det var  mannen till höger som var motivet, han som stod still och vände ryggen åt händelserna..

Så det blev en brusig bild. Bättre brusig än bortglömd?

Men nu är inte blogginlägget  bortglömt  längre, strax trycker  jag på publiceraknappen, och det  är  ett opublicerat inlägg  mindre att irritera sig  över.