Bara broar, bilder och banaliteter
i går afton när solen sjönk allt mer
En del bilder är mer lättfångade än andra och därför egentligen kanske mer svårfångade för att de blir så förutsägbara och banala, till exempel sådana där "åh, vad vackert"-solnedgångar. Det var vid den tiden jag var ute och rullade i går kväll för att se hur ljuset föll.
Jag hade en idé att ljuset skulle falla snyggt på några broar, men jag hade räknat fel på vinklar och väderstreck, så solen var inte där jag trodde den skulle vara, så det blev andra bilder än de jag trodde det skulle bli. Sämre eller bättre har jag ingen aning om, och det lär jag aldrig få veta, för nu har jag insett att solen aldrig kommer att lysa på broarna i den vinkel jag trodde. När fantasin inte stämmer får man nöja sig med verkligheten.
Verkligheten just då, när jag kom dit.
Lite besviken promenerade jag en bit bortöver cykelvägen som inte längre har några spår av vad som varit där tidigare och tog några banala bilder av torra strån i aftonljuset, mot skogens mörka bakgrund, men dem undanhåller jag för er. Verktyget för aftonen var Canon 40D+ 50 mm/1.4 original, alltså inget experimenterande med gamla gluggar, utan helmodernt med autofukus.
När jag kom tillbaks hade ljuset ändrat sig lite grand, men inte till det omöjliga jag trott i förväg.
Jag tittade då åt andra hållet och slapp det senapsgula.
Det blev så pass färglöst, så jag tog bort det lilla grönt som fanns och gjorde bilden svarvit i stället...
...men jag gjorde en variant med lite mer grönt i bilden, så där fick färgen vara kvar.
Men det blev ändå tråkigt i det tråkiga motljuset. Kanske skulle man återvända hit en annan gång.
En banal väg
Svängde sedan av på en väg jag aldrig åkt förut, mest för att orientera mig och se om verkligheten stämde med kartan. Medan jag körde där höll solen på att trilla ner bakom horisonten, och ett av de mest uttjatade fotomotiven växte fram inför mina ögon -- en solnedgång.
En banal bild av ett uttjatat motiv?
Men det var vackert, så jag kunde inte motstå att stanna och kliva ur bilen, och det var en skön afton, med bara lite lätt motorvägsbrus i fjärran, som inte överröstade naturens stillhet, så jag struntar i att det redan finns alldeles för många solnedgångar på bild.
När jag ändå stod där och njöt började fotografen i mig njuta på sitt sätt, genom att experimentera med litet skärpedjup.
Också ett sätt att fotografera solnedgången, eller ska man kanske säga: utnyttja solnedgången?
Men, som sagt, jag njöt av att leka med kameran, och njuta av den relativa tystnaden och fånga upp aftonens spännande ljud, inte bara naturljud så här nära civilisationen, ridande röster, två unga mopeder och annat som hör sommarnatten till.
Under tiden bytte jag förgrund och ändrade på exponeringen...
...för att hitta olika uttryck.
Det måste inte vara mörka bilder...
...himlen är ju ändå ljus som en svensk sommarnattshimmel
Men till slut var det dags att åka hem.
Det är roligt med utflykter som inte blir som man tänkt sig. Tänk vad tråkigt det skulle bli annars...
.
Må så gott
/Lena
Och tänk, vilken himla tur att man äger en kamera...eller två :)
Trevlig tisdag! // lena
Naturen är inte banal, men solnedgångsbilder kan däremot anses vara...