Att börja en berättelse,
men egentligen handlar det om en gruva
och inte vilken om helst
Någonstans ska en berättelse börja, men frågan är var. Det är ofta det svåra med berättandet. Jag väljer att börja vid ett köksbord, dagen före. (Men egentligen har jag ju redan tjuvstartat med en prolog .)
Där sitter dom, klockan är redan för mycket och dom borde redan ha gått och lagt sig, men jag tror dom är för trötta för att inse det. Eller håller dom på att koka ihop något fuffens?
I morgon kommer dom att ha bytt skepnad. Kan ni tänk er en ihävare, en dansmästare från 1700-talet och en elegant dam i ståtlig klänning? Gör det!
Själv höll jag mig vaken genom att fotografera...
Ansikten har ju aldrig varit min starka sida, men jag har börjat öva mig. Tycker jag lyckades fånga ett vackert leende här.
Natten går...
...och när jag kommer till gruvan nästa morgon råder ännu lugnet.
Inne i klädförrådet prövas gruvdrängskläder.Undrar vad man ska göra när man prövar kläder på det där viset. |
Men fint folk får hjälp med kravatten.
Även månglarna börjar bli färdiga för dagens aktiviteter...
...och saker ställs på plats.
Bra med släpkärra när man har mycket att transportera.
Också inne på repan (receptionen alltså), förbereder man sig.
Doris undrar om hon ska ha hätta på sig...
...medan Rebecca bara skrattar.
Men sedan kan verksamheten börja.
Scenen och aktörerna är på plats. Nu återstår bara att se vad som händer.
Och jo, nog fångade du ett vackert leende allt!
Fortsättning följer.... Bra!
Bilden på "transporten" gav mig ett gott skratt. TACK.Mera humor behövs
Ha de' bra!//Kurre