åsså vare dehär me´svartvitt i vårljuse´
Jag håller mig kvar i Uppsala i bloggen, ett tag till. Det var så skönt att gå där i vårljuset, bland de avskalade formerna och försiktiga färgerna innan löven döljer skönheten och vårfärgerna skriker. Då kommer en annan skönhet, men nu stannade jag vid nuet.
Trädet.
Det står där och sträcker ut armarna. Domkyrkans höga torn har jag gömt bakom stammen, så jag slipper klippa topparna på dem. Inga färger stör i bilden. Vi kan koncentrera oss på form och yta.
Gångvägen löper snett genom bilden, längre ner skymtar fragment av staden, hus och bilar.
Sen kan man ju ta detta med svartvitt till den yttersta gränsen: Silhuetten.
Gunillaklockan.
Här har jag tagit mig friheten att klippa tornen.
Det var förgrunden och de vita husen som tittar fram, som var det intressanta. Det finns även annat som tittar fram. Lite är det också ett uttryckssätt jag gillar just nu. Inte så länge sedan jag upptäckte det, så kanske förtjusningen går över, kanske det blir ett maner. Snart kommer löven och då går det över av sig själv.
Blommor i svartvitt går ju bra om blommorna är vita.
Eller var det trädet och det vita huset jag fotograferade? Nej, det var nog den begynnande våren.
En klassiker är ju gathörn.
Men det får nog bli i nästa inlägg.
Jag fastnade i bilden av trädet och sedan hushörnet
Roligt att du gillade.
Det märkliga är att jag kan känna mig nostalgisk i Uppsala, fast jag aldrig bott där!
Hälsningar Lena
Tack/J-O