Apropå OM-1:
Hur man lagar en kamera med morakniv
och hur det gjorde att jag kunde hjälpa polisen
Det hände sig på den tiden när Norge inte längre var enbart torsk, lusekofter och nistepakk, men oljemiljarderna ännu inte förändrat infrastrukturen så mycket, och på den tiden när släktforskare inte kunde sitta i bekvämligheten framför datorn utan måste bege sig till ort och ställe. Järnvägen var borta och i stället fanns bilväg. Bägge var det inte plats för. Bussen var försenad (eller var det tåget) och vi åkte taxi istället, och den kunde köra oss ända upp på fjellet (för vi var i Norge), och där hamnade vi bredvid en porlande bäck i den lätta midnattsskymningen.
Morgonen därefter tog jag några bilder med min OM-1:a och plötsligt gav den upp. Bara så där. Eller rättare sagt, det gick inte att ta någon bild, avtryckaren gick inte att trycka ner, spärren mot dubbelexponering var i funktion, trots att jag dragit fram filmen. Det var den diagnos vi ställde. Vad göra? Kameraverkstäder är inte så vanliga uppe i högfjället och vi hade en veckas fina motiv framför oss.
Nu kommer jag inte längre ihåg vilken OM-1:a det var. Jag hade ju två, en kromad och en svart, men det var bara en av dem som var med. Var det den som rullat några hundra meter nerför en glaciär på Spetsbergen sommaren före, eller var det den som blev nertryckt en halvmeter i en grönländsk blötmyr några år tidigare?
På något sätt var jag ju tvungen att få i gång den, det var ju bara den jag hade med mig. Tandborste, matsked, synål och morakniv, så mycket mer verktyg var det nog inte vi hade med oss, så det fick bli kniven. Med spetsen på kniven gick det att skruva ur de små skruvarna som höll fast bottenplattan, och sedan var det bara att dyka in i kamerans inre.
Det var inte så svårt, det var en fjäder som hade hakat upp sig, och petade man på rätt ställe lossnade spärren och kameran fungerade igen. Men det var inte en permanent lösning. Felet upprepade sig, så jag fick göra om proceduren. Inte så ofta, inte varje dag, men i alla fall någon gång till under turen.
När jag kom hem skaffade jag mig en liten lämplig instrumenetmejsel som passade som handen i handsken i de små skruvspåren och den hade jag sedan alltid med mig när kameran var på resa med mig.
Men polisen då?
Jo vintern efter den här händelsen var jag och en kompis (samma kompis) på väg hem till Stockholm från Lofoten , via Nasafjäll och Ammarfjällen, och en natt sov vi i en låst renvaktarstuga tillsammans med några poliser som var ute på rutinpatrullering. Medan vi satt där på kvälen och drack vargtass (ja, det var poliserna som hade en dunk med sig, vi tyngde inte ryggsäckarna i onödan) gick plötsligt glasögonen sönder för en av dem, och han svor till över att han inte hunnit till optikern och fått dem justerade innan de for iväg.
Ingen fara, jag grävde upp min lilla mejsel ur ryggsäcken och skruvade ihop glasögonen, och de var mäkta imponerade. De som hade fullastade slädar med utrustning kunde ine fixa det, men däremot en skidåkare med ryggsäck.
Men hade inte kameran dummat sig sommaren före, så hade jag inte haft någon mejsel. Det är någon mening med allt. (eller är det så att det går att hitta de mest konstiga orsakssamband, bara man vill?)
Släktforskningen då?
Ja, vad har den med saken att göra?
Jo. hade inte jag och min kompis haft anor från Norrland så hade vi inte varit på landsarkivet i Härnösand veckan före och då hade vi inte setat på vandrarhemmet på kvällen och kommit på att vi skulle göra en fjällvandring veckan efter och då hade inte min kamera gått sönder och då hade jag inte köpt en mejsel och då hade jag inte kunnat hjälpa polisen.
Svårare än så var det inte.
.
Min har också gått i backen några gånger.
Servad och rengjord en gång sedan 1973 på LP foto
Måste vara det första bildfria blogginlägget jag sett från dig? :D
Slutsatsen eller släkforskiningen om du så vill är ju helt suverän. Ett stor leende gav de' mej. TACK
Ha de' bra//Kurre
Tack och ha det du med...
/J-O
Nu har det varit så mycket snack om OM-1 här på FS att jag har grävt fram våra två exemplar och tillhörande prylar. Kanske tar jag med dem till morgonens fotofika, kanske är någon intresserad av att känna på en OM-1 i verkligheten också. Förresten dök det även upp en Olympus Trip 35 ur gömmorna.
Tur att man inte har låtit "slit och släng"-idéer ta över de gånger man har funderat på varför man ska spara på allt gammalt skit... Allt har sin mening, även oförmågan att slänga bort saker som vid någon tidpunkt framstår som helt onödiga att spara!
Och sluteffekten blev att du skrev ett blogginlägg om det, och att jag kommenterade inlägget :)
Ha det gott! /Thomas