Allt är Margeretas fel!

Det var hon som frestade mig och lurade i mig dumma idéer. Ett enda magiskt ord räckte för att tända min nyfikenhet och nu sitter jag här med en hög onödigt vackra bilder som jag måste göra något med. Blogga och berätta, till exempel.

Och det magiska ordet? Gåseborg.

Så jag var ju tvungen att ta mig dit. Vilket gav mig glädjen av en fin skogspromenad i det fina sommarvädret, en njutning alltså. Bara jag och min kamera. Trevligt. Och skogen. Trevligt. Dessutom på vägar jag aldrig förut vandrat, så det blir uppidupptäcksfärd också. Trevligt.

En väg som leder till målet i sommarvärmen. Skärpan medvetet lagd för att betona att vägen leder uppför, in i det okända. Nyfikenheten drar stegen framåt, vad finns där efter kröken. Mera skog förstås, men hur ser den ut och vilka fynd kan man göra?

Skogen är vacker här, så jag är glad att jag blev "hitlurad". Tack Margareta!

Fortsätter mina skärpedjupsexperiment och försöker fånga intrycket av tall. Bilden blev, med sin tudelning, nästan som en triptyk fångad i ett skott, men samtidigt lite rörig, men ändå inte om man ser den som två bilder i en. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den. Kanske är det en typisk Kill your darlings"-kandidat som borde ligga till sig och/eller kastas bort.

Vad svårt det är ibland.

Sedan gjorde jag ett fynd. Någon hade ställt dit ett staffage så jag kunde ta en bild av motljuset uppfångat i det gröna.

Jag kände mig manad att fånga motljuset även på nära håll.

Trampar vidare på stigen och undviker alla skogens faror, nässlorna som girigt sträcker sig efter mina ben, taggbuskarna som är ständigt redo att hugga och rötternas krokben och hittar mänskliga inslag som visar att människor varit här även senare än under vikingatid.

Tunnan står innanför Gåseborg dubbla murar mot landsidan. Välförsvarat en gång i tiden. Närdå? Vikingatid förstås, men de senaste utgrävningarna har visat att folk troligen bott här redan några hundra år tidigare.

Några steg till och jag är uppe på toppen.

En vidsträckt utsikt och en fin plats för ett förtroligt samtal mellan gammal och ung.

När de förtroliga gått hem kunde jag återvända och beskåda  utsikten själv.

Där stannade jag och njöt en stund. När jag fortsatte blev det fler bilder.

Den observante kan se bultar och öglor i klippan. Det är ingen slump att de sitter där. Det är brant ut mot vattnet.

Alla bilder utom den sista tagen med 50 mm och bl 1.8 eller 2.8. Den sista med 10 mm. Där är bländaren inte inressant med det här motivet, det blir skärpedjup ändå. Kamera Canon 40D med cropfaktor 1.6 för den som vill räkna.

2010-07-08 21:29   begust

Stackars dig vad du måste ha lidit! :)
Men man skall inte skylla på andra ;)
Finfina bilder blev det i alla fall

Besvara

Svar från janolof 2010-07-08 22:10

Nä, jag led inte, inte det minsta, och jag är nöjd med resultatet.
Tackar!

Svara

2010-07-08 21:37   Margareta Cortés

Ah...Glad att jag lyckades väcka din nyfikenhet. Oj vad minnen jag har från den platsen. Cyklade dit som barn och vi for runt som vildar i bergen där, tur att våra föräldrar inte visste så mycket om vad vi sysslade med, för det är brant.
Gökottor och picknick har det också blivit på den platsen under åren som gått.
Håller med det är vackert där och jag måste lova mig själv att mycket snart åka dit igen, fast nu har väl snart Viksjö vuxit ända fram dit.
På min tid fanns det bara skog, ängar och lite får på vägen dit.

Besvara

Svar från janolof 2010-07-08 22:12

Skog, ängar och får såg jag fortfarande på vägen dit, men förmodligen inte lika mycket. Och vackert är det, jag blev faktiskt lite överraskad.

Tack igen!
/J-O

Svara

2010-07-09 01:24   EGW

En sådan landskapsvy med en så kort vidvinkel! Tack vare molnen har du lyckats göra himlen till en viktig bit av landskapet. Den bilden är en riktig fempoängare!

Ju mer jag ser av vidvinkelfoto, desto mer inser jag att jag måste skaffa mig en vidvinkel själv. Det trodde jag aldrig!

Besvara