Det skulle inte bli några bilder idag, det kände jag på mig, och jag höll på att få rätt, men räddningen dök upp i tid.
I morse var det inte läge för att fotografera, alla bilder var ju redan tagna, det var jag helt övertygad om, och om det skulle finnas en otagen bild skulle jag varken se den eller ha lust och förmåga att ta den, och lika positiv kände jag mig på jobbet. En helt onödig dag kändes det som, helt bortkastat att stoppa in den i almanackan, och det var inte för att det var måndag. Den hade varit lika onödig var den än hade varit instoppad. Som tur var låg det enkla arbetsuppgifter och väntade på mitt skrivbord.
Inte var det mycket bättre när jag gick hem. Världen kändes onödig där jag gick, kameran i väskan kändes lika onödig den och i ren protest bestämde jag mig för att ta en dålig bild. Jag såg bilen och trädet och tänkte att "nu ska jag göra en ful bild, där trädet står mitt i bilden, som det inte ska göra, och skymmer och klyver bilden i två delar.
Det hände något i mig när jag tog bilden, när jag upptäckte att jag inte kunde göra ens en totalt misslyckad bild, utan hade skapat något som jag faktiskt gillade på något sätt. Här hade verkligen den omedelbara återkopplingen som man kan få med digitalkameran betydelse, för den ändrade sinnesstämningen totalt, från att jag var misslyckad till att jag skulle försöka ta fler bra misslyckade bilder.
Jag tog några steg åt höger och tog en bild av en förbipasserande fyrbening.
Sedan var det kört, det var roligt att fotografera igen, och jag var tvungen (läses positivt) att ta fler bilder. Men i snön låg en annan stackare som verkligen var utslagen.
Lite längre bort hittade jag däremot en man som kommit upp sig i livet.
När jag väl kommit igång var det bara att fortsätta. Har det vänt kastar sig motiven över en.
En sådan där liten svart figur som jag skrev om häromdagen dök det också upp
Längs vägen hade någon lagt upp ett motiv åt mig. Tack för det.
Nu hade livet blivit så roligt att jag struntade i bussen och gick hem. Det var inte dumt, förutom promenaden fick jag fler bilder som jag tror är publiceringsbara, så jag hoppas det finns en historia kring dem också så jag kan blogga lite mer.
Och om det är någon som undrar är det jag skrivit sant, men det var värre än de inledande orden visar. Ha alltså alltid en kamera med! Den kan göra underverk.
Räddaren i nöden: Olympus e-p1+45 mm/1.8
.
/J-O
/Anna
Ha det så bra!
/J-O
Något jag tänkt på är att du är bra på att hitta nya linjer att använda i bilderna, t ex näst sista bilden. Jag tänker inte specifikt på det här inlägget, utan mer allmänt bland dina vardagsnoteringar. Det där med linjerna kanske vore något att öva på, för där tycker jag att jag själv blir lite tjatig ibland.
Övning ger färdighet, kanske man kan säga när det gäller linjer i bilderna. Jag tänker inte så mycket på det när jag fotar. Det bara blir, eller ska jag säga:jag ser. På något annat sätt kan jag inte förklara det.
/G
/J-O