fotografering (och annat?) med ddarriga händer

-9° och solsken, vad ska man använda för objektiv då?

Egentligen är väl rubriken inte det minsta relevant, vare sig för mitt fotograferande idag eller rent allmänt, men när den ändå dök upp i huvudet, vore det ju synd att inte använda den.

Enligt min erfarenhet är det kameran som sätter gränsen före objektiven, när det börjar bli riktigt kallt, eller kanske till och med människan. Fast jag har ingen vana av köld-fotografering med moderna digitala kameror, bara sådana med hederlig mekanik, och det är många år sedan. Mina Olympus OM-kameror klarade en bit under -30°, i alla fall om man valde rätt slutartider, men där fanns heller inget batteriberoende.

Svaret på frågan i rubriken är egentligen ganska ennkel. Jag har ju ett nyinköpt objektiv och då "måste" jag ju prompt testa det, och hur gör man det? Till exempel genom att fotografera, så jag tog mig en promenad i ett hörn av Järvafältet.

Objektivet är ett Olympus 45 mm/1.8 för m4/3 och jag satte objektivet på min Lumix G2 (på min Olympus hade jag ju redan testat det under en pizzahämtningspromenad). Först testade jag fokuseringsförmågan, genom att rikta kameran (och objektivet) mot ett motiv där jag ville ha skarpt i förgrunden och inte ville att kameran skulle sätta fokus i bakgrunden (se ovanstående bild). Jag gjorde några sådana försök under pizzapromenaden och de lyckades inte.

Nu var det också lite knepigt innan jag kom på att jag skulle backa lite, och då lyckades det. Aha, närgränsen, hur är det med den? Jag kollade upp det när jag kom hem: 50 cm. Då förstod jag och gav mig på andra motiv.

En mer sparsmakad bild, men här var det inget problem att fokusera, trots att det bara var tunna strån. Å andra sidan var det så ljust att skärpdjupet inte var något problem.

Vad skulle jag ge mig på då?

En översiktsvy fick det bli.

Ljus snö och mörk skog, hur ska man hantera det? Det var spåren som var det viktiga tyckte jag, så det fick styra exponeringen, men hur skulle det bli med skogen. Det var ju mulet, så de där kontrasterna som man kan få av sol och snö uteblev. Skulle jag ändå försöka göra skogen som en svart kuliss i bakgrunden ? Nej jag valde istället att ta fram lite struktur.

Här hade jag väl kommit så långt att jag börjat fotografera också och inte bara undersökte objektivets funktionalitet och egenskaper utan hade övergått till att ta bilder. Den övergången brukar gå rätt snabbt för mig, för då blir utforskandet roligare.

Det tog inte heller lång tid för mig att bli irriterad på kameran. Den är definitivt inte kompatibel med vantar eller handskar. Knappar och reglage är definitivt gjorda för små japanska fingrar och vackert väder, och vilken logik som använts för att utforma menyerna är för mig ett mysterium. Men det kastar ju ingen skugga på objektivet.

När nu objektivet visade sig kunna fokusera på små strån, vore det ju synd att inte fånga flera.