Juldagsmorgon...
Nu har ju halva dagen hunnit gå, men jag var ut en sväng i morse, medan det fortfarande var juldagsmorgon, om än inte i julottetid.
Alla sova i enslig gård, inkrupna under mjuka täcken..?
Nej ensligt är det inte, husen står ju och skaver mot varandra, och inte behövde jag gå upp i mörka juldagsnatten heller.
Jag minns min far berättade om sin barndoms juldagsmorgnar. Det var att gå upp tidigt. Till kyrkan och julottan var det 1 1/2-2 mil genom hälsingeskogen, utan riktiga vägar, så det tog tid för hästen att dra släden med hela familjen. Visserligen var min far morgonpigg, men inte var det med någon större förtjusning han berättade om dessa mornar, ofta rejält kalla.
Det var inte så ofta han berättade något om sin barndom. Han berättade om andra människor, men inte om sig själv. "Det var så hemskt på den tiden, så jag vill inte prata om det", sa han en gång när jag frågade om något. Det mesta jag vet har andra berättat.
Lite modernt bortskämt tog jag en kort promenad med kameran innan jag bestämde mig för att det var skönare inomhus, men några små intryck hann jag fånga.
Snöhögarna såg ut att sova gott i otteljuset...
... och snön låg där den låg.
Inne i gångtunneln kan man stå lite skyddat.
"Skotta och sanda i trappen"-entreprenören hade gjort sin morgonläxa bra.
Det var bara att gå hem igen, in i stugvärmen. Och där är jag kvar än. Min hals är fortfarande för kraxig för att inbjuda till någon långpromenad, och bilderna är precis så mörka och brusiga som jag uppfattade morgonen.
.
Hälsningar Lena
Här kommer tö nu, i alla fall ett par plus.
God fortsättning
/J-O