Också en sorts porträtt

Porträtt är ju inget jag ägnar mig åt så ofta. Det har nog bara blivit så. Ska jag ta bilder på människor föredrar jag att det sker i ett naturligt sammanhang där människor är och gör. Uppställda bilder, eller arrangerade bilder gillar jag inte , det tycker jag är tråkigt. Som fotograf alltså, det är tråkigt att fotografera så, fotograferingen är roligare i en verklig okonstlad miljö. Jaga har ju tränat lite på att fotografera människor  i fotofikamiljö, på senare tid, men det tycker jag är en bitvis svår miljö, om man samtidigt skall vara en hyfsad kafégäst och inte fara omkring som en tätting och jaga vinklar.

Här är det visserligen fika på gång, men det handlar vare sig om kafémiljö eller fotografer, utan om en sommarstuga i Stockholms innerskärgård och fika på terassen.

Får det lov att vara en bit ost?

Egentligen är det ju roligt att fotografera människor så jag förstår inte varför jag inte gör det oftare, men förmodligen är det för att jag vill att det skall finnas ett sammanhang när jag fotograferar och inte att man bara skjuter på måfå med kameran. Jag måste helt enkelt känna mig bekväm och det gjorde jag här.

Syster och bror, och så en pojkvän i bakgrunden.

Ja, det är min dotter och min son, storasyster och lillebror, eller som han sa till henne en gång för några år sedan: jag ska bli lika lång som du om det så ska ske av ren vilja!

Gräset har blivit långt och behöver ansas.

Här är det väl tveksamt om man kan kalla det porträtt, hon är väl för långt bort, men det är nog för att jag är mer intresserad av människor i miljö, människor som gör något, än de rena porträtten, som jag tenderar att ta sådana här bilder.

Men det är klart, närbilder är inte fel

Hej pappa!

Varför då göra bilderna svartvita  (ja, man tar ju inte bilderna svartvita längre, man gör dem ju svartvita efteråt), när det finns så mycket vackert försommargrönt i motiven? Ja, kanske för att motivet inte är naturen, utan människorna, även om de bara är en liten del av bilden, men desto viktigare.

En gång i iden fotograferade jag mycket svartvitt. En gång i tiden fotograferade jag mycket människor. Kanske är jag på väg tillbaks dit. Nästa helg är det gruvans dagar i Sala. Då kommer jag nog att fotografera många människor. I RAW-format, så jag kan bestämma efteråt om det ska finnas färg i bilderna eller bara gråskala.

Jag tog en bild av det lokala djurlivet också. Det fick bli i färg. Passade bättre så.

Och jag envisas fortfarande med att fotografera med M4/3-kamera. Bara för att det är skönt. Då släpar jag inte på ett tungt skrälle, kameran bara finns där, utan att märkas. Som det ska vara.

För övrigt har regnet hunnit hit:

Det kanske blir blött ljus idag!

2012-06-25 11:09   pic-tor

Du fotograferar människor i svartvitt men kostar på dig färg till lössen :). Människor kan man fotografera i alla möjliga sammanhang tycker jag, och jag försöker väl göra det också. Första bilden blev jättebra.

/Torbjörn

Besvara

Svar från janolof 2012-06-25 13:32

Nja, det var nog myran som behövde färg, lössen var ju mest svarta ;)

"i alla möjliga sammanhang" -- men jag tycker det är skillnad när man själv är en del av sammanhanget och kan fotografera "inifrån".

Svara

2012-06-25 11:20   Rei Trulsson

Mm, arrangerade, uppställda modeller för porträtt kan vara roligt också. Det är vad man gör det till. Det handlar om att ge och ta mellan fotograf och modell. Är det formellt och handlar bara om att leverera, då hade även jag tyckt det var tråkigt. Om du ger det ytterligare chans, så kanske du ändrar dig. Eller så förblir det tråkigt helt enkelt. Men då kan du med säkerhet veta.

Besvara

Svar från janolof 2012-06-25 13:36

Jag behöver inte pröva, jag vet redan att det inte passar mig. Dels tilltalar inte arbetssättet mig, men det finns också ett annat hinder: jag uppskattar inte sådana bilder, även om de är välgjorda och jag kan beundra hantverket; hur ska jag då kunna göra sådana bilder när det är, rent ut sagt, skittråkigt.
Inte min grej helt enkelt.

Svara

Rei Trulsson 2012-06-25 14:14

Ok, då är du säker på din sak!

Svara