Idyller ?

Idyller kanske det var, i alla fall fastnade min blick för motiven och tyckte det fanns något i dem som var värt att föreviga. Men först måste jag ta mig ut ur cementvärlden. Där kanske idyllerna ser ut så här. I alla fall var det lite intressantare än de flesta vyerna där, lite mer varierade former. Det finns ju till och med gräs!

Jag sökte mig på måfå ut ur betongen i en önskad riktning, men jag stötte på patrull i form av ett alldeles för stort vägbygge som jag inte kunde forcera, så då fick jag gå åt ett annat håll, och det var inte fel det heller, för jag hamnade till en början i marker där jag aldrig förut varit och hoppades att jag inte skulle hamna på någon alldeles oönskad plats.

Jag  hade med mig vad som numera (eller för närvarande) blivit min trotjänare, en Lumix G2 med kit-zoomen 14-42 mm. Det trodde jag inte när jag köpte den, jag skaffade den förra sommaren för att ha en kamera med sökare att använda när jag lekte med gamla manuella objektiv. Zoomen kom med på köpet. Nu använder jag den för att den är snäll och praktisk och tillräckligt bra.  Den är ju inte så liten att den enkelt går att stoppa i en ficka.

Min Olympus PEN med pannkaka går att stoppa i en jackficka och min gamla Canon S70 går att få ner i en byxficka, men det är länge sedan jag använde den. Jag saknar smidigheten hos den, men m4/3 ger mig bättre bilder så då får jag stå ut med det större formatet. Jag kan ju jämföra åt andra hållet också, med min Canon 40D. Den skulle jag ju definitivt inte släpa med mig till vardags med samma smidighet.

.

Ett träd. Kanske inte heller en idyll och kanske ljuset var lite i hårdaste laget och kanske jag ska återvända hit, för jag tyckte trädet var fint. Bebyggelsen är nära och kikar på oss genom ett fyrkantigt öga i bakgrunden.

Jag letade inte efter idyller, när jag gick där, det är en efterkonstruktion. Det var som vanligt när jag är ute och går att plötsligt ser ögat ett motiv utan att jag egentligen vet vad som händer och varför eller hur jag ser det. Men när jag sett motivet är det min grej att göra något av det, men det är ju ganska enkelt idag eftersom kameran gör en stor del av jobbet och jag mest behöver agera övervakare och hålla koll på att den inte gör något tok. När det händer att den vill toka sig känns det skönt att ha erfarenheten av manuell fotografering med sig, men ibland kan jag också fundera på om det är ett handikapp att ha för mycket gammalt skräp i ryggsäcken.

Vatten hittade jag också

Vatten fotograferade jag mycket medan jag bodde kvar i Sala, jag bodde ju nära kanalsystemet runt gruvan, så det var ett naturligt strövområde, och det var också där jag debuterade som digitalfotograf. Vatten utövar fortfarande en viss lockelse på mig när jag har kameran med mig, men det starka beroendet har jag gjort mig av med. Jag behöver inte längre till varje pris utvinna skönheter ur vattnet.

Det var vattnet som gav upphov till mitt idyll-tänkande i rubriken till det här inlägget. Och inte bara vattnet utan de varelser  som samlats där runt vattnet. Och mer specifikt, just den här bilden.

Dubbla familjeidyller? Människor och änder.

Jag väljer att avsluta med en forntida idyll (fast här är väl  nästan "idyll" ett konstlat och påklistrat epitet). Och om det var en idyll här på runstenstiden har jag ingen aning om.

Det blev en lång promenad till busshållplatsen igår, en halvmil, betydligt längre än om jag gått raka vägen  hem, men också betydligt roligare. Och nu har promenaden redan resulterat i två blogginlägg.

I dag har jag ännu inte tagit en enda bild, men dagen är ju inte slut.

.

2012-06-15 13:47   tomazon

Det var ju lite olika idyller på sina sätt. Kul läsning och för övrigt så har du lyckats fånga min arbetsplats på bild 1, dvs det röda tegelhuset.

mvh Tommy

Besvara