Den man aldrig glömmer
och andra morgonförnimelser
utan onödigt skärpedjup.

Som en hastigt påkommen söndagsmorgonritual la jag mig platt ner och spanade ut mot gräsplätten, inte för att jag väntade mig några storfynd, utan snarare som en liten utmaning. Kunde jag hitta något  vettigt utan att välja plats efter tänkbara motiv,  utan bara lägga mig ner där jag inte blev blöt om magen. Det var nämligen blött i gräset.

Det gick precis så dåligt som jag väntat mig. En tämligen själlös avbildning av den lilla försynta blå.

Då skärpte jag till mig lite och bländade ner, så det blev lite mer skärpedjup.

Det blev ju inte sämre, i alla fall, eller... Men jag trodde ju egentligen inte riktigt på idén.

Jag vred lite på mig och fann en annan skönhet, i ett överblommat vänteläge inför nästa stadium av skönhet. Lita kraftigare i formerna än den veka på de första två bilderna och därigenom tåligare för det lite taskiga ljuset. Inte för att det var mörkt, men vinkeln var fel.

Så fick jag en färglös idé.  Färglösheten uppstod  förstås först i datorn, men jag skapade möjligheten redan när jag låg där på mage och spanade efter läckerheter i gräset.

Den färglösa bilden.

Den diffusa blomman.

Jag prövade alltså ett diffusare förhållningssätt. Det handlar förstås om skärpedjup och var man lägger det skarpa. En bra sökare behövs för att någorlunda kunna förutsäga resultatet, så här föredrar jag en riktig spegelreflexkamera med hyfsat bra mattskiva och rent optisk bild.