Väntan bakom galler

Ibland tillbringar jag en stund här och det är inte mycket man kan göra medan man är här, man kan stå still och titta, man kan gå runt för att hålla värmen när det blåser och är kallt, eller så kan man ta upp en kamera ur fickan och se om man hittar något.  Men variationsrikedomen är inte så stor.  Ofta är det både tråkigt, kalt och intetsägande, men sällan helt tomt, i alla fall inte de tider när jag passerar.

Att fotografera här kan ibland kännas som att koka soppa på en spik.

Att fotografera här kan också vara ett sätt att fördriva tiden medan man väntar, för det här är en väntans plats, en plats där bussar komma och gå, ibland i tid, ibland försent och ibland inte alls. Faktiskt också för tidigt ibland. Men hur länge kan man hålla på med det, fotografera betongen under tunnelbanan? Kanske så länge det är roligare att fotografera än att bara skåda betong. Betongskådare vore kanske något?

En del bidar sin tid sittande, själv föredrar jag att gå, då växlar i alla fall vyerna. En del väntar inte alls, de håller rätt på busstiderna och kommer precis lagom. Min buss kommer så pass ofta att jag inte tycker det är värt besväret att hålla rätt på när den går. Dessutom skulle jag nog glömma bort det. Jag bryr mig inte. Dessutom kan det vara avkopplande att vanka runt här en stund. Men inte för att det är en trivsam plats.

Man kan välja mellan att stirra mot bergväggen eller att granska köptemplets fasad, även om platsvalet nog mest styrs av buss- och hållplatsnummer. Silhuett blir man på köpet. Allt ljus kommer utifrån, inget alstras på platsen. Möjligen blir det lite trivsammare om man släpper fram lite färger. Men när man är på platsen har nog inte det så stor betydelse, det kanske bara är fotografen som ser det.

Riktigt klatschigt blir det om man kan inkludera de röda balkarna i motivet, men ofta är de svåra att göra något vettigt av. Den här gången gick det. Bussar som går i färg. Väntande bakom galler och bergväggen som fond. Utan den skulle allt vara tråkigare här.

Fem bilder blev det, mer hann jag inte, sedan kom bussen. Jag hade en sådan där liten kamera som jag kan få ner i jackfickan, mer behövs inte om lusten kommer på. Då kan det vara roligt att fotografera även om motiven är lite torftiga, eller är det kanske då det är som roligast.

.