Det var det som faller ner som gjorde bilderna så sköna, och så vädret därtill, det blöta ljuset, i alla fall i går.

Det kändes så i går morse när jag kom ut, vilken strålande dag, igenmulet och grått och ett så skönt blött ljus. Härligt väder till skillnad från den hemska solen som förstör ljuset och motivet och slår sönder bilderna med hårda skuggor. Jag riktigt gladde mig, kan man bli annat än glad när mötet mellan två svarta asfaltsstråk blir till en skönhet.

Formskönheten förstärks av allt det nedfallna, de blöta formerna är mjukare än annars, i alla fall för ögat.

Stenen är mycket vackrare än den brukar, även om den alltid är skön, hur många gånger jag än går här.

Ibland blir överflödet nästan i största laget, här kunde naturen kanske sparat lite på effekterna, även om det röda blir en fin kontrast till det gröna och det blöta.

Tänk hur vackert ett övergångsställe kan bli med lite dekor.

Lövhalka. Ja, ja, jag vet, men det är vackert ändå. Det är värre för tågen.

Jag gillar de där sofforna, det har jag skrivit förut, de är så fint utplacerade och de fångar min blick, men det är bara ibland omgivningen möter upp med tillräckligt skön scenografi.

Idag stämde det.

Till och med gatkanten blir en skönhet en dag som denna.

Kan man undgå att njuta...

All skönhet är inte lika överdådigt färgrann som en sprakande  show.

Också det finsmakade bär på en skönhet, även om den inte skriker ut det.

Jag kunde helt enkelt inte låta bli idag. Att fotografera alltså.

Jag och lille PEN blev lika glada.

.