6x6 direkt i kameran, nu gick det som det var tänkt, på väg till tårtan
På väg till gårdagens fotofikaträff påEllens bageri/tårtan/puck på Hornsgatans outgrävda puckel steg jag av tunnelbanan onödigt tidigt för att få onödigt långt att gå, bara för att det var roligare så och för att kunna känna glädjen och tillfredsställelsen över att göra något som är onödigt.
Det jag gjorde först var att stoppa i en rulle låtsasfilm, svartvit 6cm x 6 cm, i min lilla Olympus, och si, denna gång gick det som jag hade tänkt, nu stämde min gammelmanshjärnas föråldrade logik med kameraprogrammerarnas ibland ologiska (tycker jag) logik och kameran lämnade färdiga svartvita kvadratiska jpg till mig.
Jag gick medvetet in för att ta ogenomtänkta bilder, lyfte kameran när jag såg något och tryckte av. Jag kände skönheten i att att vara opretensiös och fri. Hade jag något syfte, var det nog detta, att vara fri.
Jag började vid Stockholms Central, så därför blir det mycket betong till att börja med.
Betong och linjer kanske. Här kan man stanna länge och studera linjer och formernas spel, att vänta på det rätta ljuset, att vänta på att lämpliga staffagefigurer passerar och placerar sig rätt. Jag bara stannade, tryckte av och gick vidare.
.
Det var lite råkallt och kyligt, så vädret lockade inte till att stå och vänta, det var skönare att röra på sig, men det lyckades ändå hinna in en människa i bilden (ja han kan anas redan i förra bilden).
Över Riddarfjärden var vädret grått och disigt, så det var tur att jag hade svartvitt i kameran, i färg hade det inte blivit något vidare, men nu blev det några silhuetter i alla fall.
En vy mot Gråmunkeholmen kan väl passa i Gråvädret.
Riddarholme blev den först på 1600-talet.
Jag vände mig om innan jag fortsatte. En modern riddarborg?
Här blev det en domkyrka och ett riddarhus också.
.
Stadshuset smet in i bildrutan också, innan jag fortsatte söderut.
Dagens Riddarholme.
Riddarnas ädla springare?
.
Där tog filmrullen slut, och gick jag inte vidare lär jag fortfarande stå där och frysa...
.
Eller snarare är det utforskning av det man inte gör så ofta, för att inte fastna i ett maner.
//Ewa
Precis som med det grå ljuset...
Onödigheter kommer jag inte att sluta med, de behövs.
Du tvingar mig att "se ned" på ditt foto.... :) //Peter