Efter regnet skulle det bli, men det blev lite olika objektiv och en del funderingar också, på köpet
Regnet kom i går kväll, men inte så tidigt som jag hoppats, så jag fick gå och lägga mig utan regn. Men i morse var det blött, så jag stegade ut med kameran för att pröva på lite blötfoto. Det var inte riktigt blött ljus för det var inte blöta moln längre, men blöta små droppar fanns det i alla fall.
Utanför dörren stod min cykel och hade samlat upp fotodroppar åt mig. Man ska nog förstora för att se hur det egentligen ser ut. Det gäller nog de flesta bilder, inte bara mina, komprimeringen tar bort en del skärpa och detaljer i bilderna.
Bredvid cykeln fanns det blöta droppar även på bladen och de fick vackert finna sig i att bli infångade av kameran.
Flyttade mig (och kameran) till andra sidan av huset för att få ett annat perspektiv på tillvaron, bladen och dropparna
Jag lyckades också få syn på en del av det vilda djurlivet som var uppe och klängde i buskarna.
Så här långt hade jag gjort ungefär det jag tänkt mig (även om jag tog fler bilder än så här), men så flög idén på mig, eller kanske undran, för undran kommer först och kan kanske leda till en idé. Jag undrade förstås hur det skulle bli med något annat av mina nya, gamla objektiv. Så här långt var det ett Takumar 55 mm som setat på kameran, en skarp och fin glugg, lättarabetad och som jag trivs med. Den blir ju som ett kort tele på en m4/3-kamera.
Nu undrade jag hur resultatet skulle bli med ett annat objektiv, så jag bytte ut japanen mot en östtysk, Domiplan i stället för Takumar. Brännvidden är ungefär densamma, 50 mm.
Domiplan
Jag valde samma motiv till att börja med...
men tog sedan några andra blad...
... och avrundade med samma buske som jag gav mig på med Takumaren.
Jag märkte två tydliga skillnader medan jag fotograferade: närgränsen och smidigheten.
Domiplanen har en närgräns som är betydligt längre bort än Takumarens (75 resp. 45 cm), så jag kan inte gå lika nära. Snigeln var det ingen idé ens att försöka fånga med Domiplanen, den hade knappt synts på bilden.
Domiplanens avståndsinställning är trög, så man får vrida långsamt, vilket gör den lite osmidigare för närbilder som dessa, där man hela tiden behöver ha avståndet under kontroll. Takumarens inställning glider lätt, men å andra sidan måste man vrida långt om man skall gå från normalavstånd till 45 cm.
Skillnaderna i bildresultatet kommenterar jag inte. Det finns ju bilder att titta på.
Industar
Sedan blev jag nyfiken att se vad den lilla sovjetiska Industaren skulle prestera.
Samma cykel.
Några liknande blad.
Samma buske igen.
Den stora skillnaden den här gången var att jag använde min Canon 40D. Den lilla Industaren ser ynkligt liten ut på det huset. Närgränsen är dålig här med och inställningarna lite pilliga för att objektivet är så litet. Men på en mindre kamera blir det ju litet och smidigt.
Och bildresultatet är ju helt OK. Eller hur?
Takumaren vinner ju lätt hanterbarhets-racet. Hur det är med uttrycket i bilderna är en smakfråga. Om jag blev något klokare? Vet inte det, men en del aningar jag haft har nog blivit bekräftade. Bitvis handlar det om att hitta gränserna, hur långt kan man gå och resultatet fortfarande är OK, att på något sätt ringa in användbarheten
Men mest har det varit roligt. Att fota och att skriva. Ett nöje alltså.
En referens?
För att få lite jämförelse med moderna grejor satta jag på ett 100 mm macro på min 4oD, betydligt större än industaren. Vad blir skillnaden?
Jag kan ju göra ett snävare utsnitt eftersom jag kan gå närmare. (Jodå, det går att gå ännu närmare.)
Så här kan ett blad se ut. Kortare skärpedjup i alla fall (om man vill).
Och snigeln syns tydligt.
.
Och här syns skillnaden. Industar till vänster, Canon 100 mm macro till höger.
Ett gammalt hederligt objektiv och en modern bildmaskin.
Det var något som jag kände på slutet när jag använde Canonen och makroobjektivet och (bitvis) autofokus:
Det är en bildmaskin, jag fotograferar ju inte".
Allt går så snabbt och mekaniskt, som på räls på något vis, det är alldeles för lätt att tappa bort bilderna på vägen! Kanske är det därför jag gett mig in på att använda gamla manuella objektiv, för att återfinna känslan i fotograferandet.
.
Som sagt, det här korta blogginlägget växte efterhand...
.
Jag säljer ett Canon Macro 100mm f/2,8 USM om någon skulle vara sugen...
Mvh/Peter
Just när det gäller den här typen av bilder tycker jag inte att man har så stor nytta av autofokusen, dels är det inte så bråttom, dels tycker jag att det är enklare att styra skärpan till rätt ställe om man kör manuellt. Och har man plåtat i många år innan autofokusen kom, kanske man ser det som ett hjälpmedel bland alla andra och inte som ett nödvändigt måste.
/J-O
Och, sedan är bilderna i sig fina. :)
Inte lätt att va objektiv när man jämför objektiv :) //Peter
Men hur är det, kan man vara objektiv när man jämför subjektiv ;)
Ha det bra!
/J-O
Frågan är om man verkligen behöver så många gluggar för samma ändamål. Fast det är ju inte därför du har dem, utan för nöjes skull.