På jakt efter den oskarpa våren
När jag var i Uppsala och fotofikade i lördags satt jag bredvid Lena Pesula och vårt samtal om fotografi (eller var det Foto-snack?) gjorde att jag kom på att jag tappat bort ett motivområde som sysselsatte mig mycket för några år sedan.
Jag ägnade mig ju mycket åt att försöka fånga naturmotiv med olika former av oskärpa för att den vägen hitta olika uttryck. Vårt samtal (och hennes bilder) inspirerade mig till att experimentera igen.
Sagt och gjort, jag passerade ett litet stycke natur idag, en lite frusen natur som höll på att tina upp. Mitt första alster är inte det minsta oskarpt, snarare onödigt skarpt...
... men det får väl då visa att den oskarpa våren ännu inte anlänt på fullt allvar, utan fortfarande är infrusen.
Ett tiotal meter därifrån hittade jag däremot ett banalt vårmotiv som jag attackerade med kort skärpedjup, för att få en upprepning av formerna, men med olika skärpa.
Det är alltså inte bara så att jag vill ha en oskarp bakgrund, utan jag är också ute efter att använda oskärpan som ett formelement.
Några steg till och jag hittade färgen - då fick jag ett element till att leka med, oskärpa och färgstarkt i skön samverkan. I alla fall samverkan.
En variant till: Bara oskärpa. Oskärpecirklarna får bilda formelement som bygger upp bilden. Precis som för de andra bilderna gäller att man bör förstora bilden för att se hur det verkligen ser ut, men här är det extra viktigt. Tycker jag.
Här gäller det att ha ett motiv som i sig har tillräckligt grova strukturer för att det hela ska fungera.
Nästa metod är att lägga sig pladask på mage och trycka in ansikte och objektiv i vegetationen, för att se vad man hittar. Det var där jag började en gång i tiden med sådana här konstigheter.
Sedan gäller det bara att komma på var skärpan ska ligga (och inte ligga). Ett samspel mellan ögat och sökaren och handen på fokusringen. Ingen autofokus, då har man inte koll på läget.
Kort skärpedjup handlar det ju om. När jag fotar på detta vis är det alltid största bländaröppning som gäller. I det här fallet bländare 4 och en zoom 70-200 mm. Fast brännvidd fungerar också bra, jag använder fokusringen mycket mer än zoom-ringen. Mitt 100 mm macro har jag använt mycket för sådana här plågsamma bildförsök. Korta brännvidder är knepiga, skärpedjupet är för bra (vilket är dåligt i det här fallet).
Här är det skärpa/oskärpa i tre nivåer kan man säga:
det skarpa motivet (om det nu är det som är motivet, det handlar snarare om helheten);
oskarpa former en bit bakom;
den riktiga bakgrunden som är rejält oskarp men ändå har lite antydd struktur.
I nästa bild har jag hittat en bakgrund med mer jämn struktur, men ändå struktur, och dessutom ett färgstänk som en liten accent.
På fotofikat fick jag också höra att det är inne med ljusa bilder, så då avslutar jag med den här. Man vill ju inte vara ute ;)
Den jag fastnade direkt för var den första bilden...ibland när jag läser bloggar börjar jag med att se på bilderna och därefter läser jag texten.
Jag trodde först det var någon reseskildring från Indien eller nåt sånt där floderna är bruna och långa båtar med varor åker fram och tillbaka. Läcker blev den bilden, man fick använda sin fantasi,
Du är verkligen duktig och du borde göra sånt här oftare =)
På fotofikat fick jag också frågan av Bert (något i stil med) "Vet du hur du jobbar med skärpedjupet". Jag fick faktiskt lite hicka av frågan då jag inte har den blekaste. Jag ligger precis som du beskriver "pladask på magen" och bara gör det jag vill med bilden, sen tänker jag aldrig på tekniken. Men när man är där så vet man =)
Fint skrivet och vackra bilder =)
/Lena
Jo jag märkte hur du reagerade på skärpedjupsfrågan, men egentligen är det inte så svårt om man inte krånglar till det. Skulle jag nog kunna förklara ganska snabbt över en fotokaffekopp nån gång. Utan att bli så teknisk.
Roligt att du gillar bilderna.
/J-O