Med litet skärpedjup, men var ska skärpan ligga?

Vandrade runt i stan igår (som den flitige läsaren redan sett i förra inlägget), med min 50 mm på 40D. PEN:en var kvar hemma, jag var ute efter något annat, det här med skärpedjup, eller kanske snarare tvärtom, litet skärpedjup.

Det blev ju andra bilder också, men i detta inlägg blir det lite skärpedjupfunderingar.

Bländare 1.4 eller 1.8 eller för den delen 2.0 ger ganska kort skärpedejup, speciellt om man fokuserar nära. Nedanstående bild får illustrera det.

Vad föreställer den?

Ett parkerat snabbtåg, strax norr om centralen. Kan det här vara något mer än ett skärpedjupstest? Kanske om man är stängselfetischist. Eller? Jag tycker att den också visar på en möjlighet, att antyda något i bakgrunden som gör bilden lite spännande.

Ska man fotografera ett staket, kan man väl i så fall välja ett med lite mer personlighet.

Om man sitter inklämd mot väggen på ett gatufik, dessutom med sikten skymd av T-banenergång, träd, brevlådor och annat, öppnar sig inte så många bildvinklar, men man kan ju lugna ner bakgrunden.

Nej, det var inte mitt kaffe som var slut, det var grannens vid bordet bredvid som var färdig med genombläddringen av Financial Times och just hade lättat. Jag hade mitt kvar, och lite av tilltugget också.

Människor sitter gärna på soffor när det är sommar och varmt. Här är två som blir utsatta för skärpedjupstest (50 mm, bl 3.2).

Trädets vackra ådring syns tydligt. Vår fantasi lockas och stimuleras av de  suddiga figurerna. Bilden blir lite spännande.

Samma inställningar, men fokus på soffan.

Intrycket blir ett annat. Trädet blir mer en inramning av motivet.

Här har jag förflyttat mig till ett närbeläget Stadshus och tittar in mot borgården, där en ensam flicka sitter ensam i oskärpan. I skärpa en stabil stenförgrund.

Och här mer traditionell skärpa och komposition. Båda bilderna  med bl. 2.0.

Måste det man skildrar vara i skärpa? Hur påverkar skärpan berättelsen i bilden? Det är väl det jag håller på att utforska.

Hon var förresten inte ensam, hon satt och väntade på sin kompis.

2010-07-22 13:21   Peter-L

Jag kan tycka att det varierar, beroende på motiv och vad man kan placera i förgrunden. När det gäller bänkbilden, så föredrar jag skärpan på trädgrenen, det skapar något subtilt och lockande i bilden, med människorna på bänken.
Samma med snabbtågsbilden.
Men på de två sista så blir granitpelaren för intetsägande så.....

Så, jag tror att varje miljö och bild har sitt eget svar, så att säga!!
Kluriga promenader du har.... ;-) //Peter

Besvara

Svar från janolof 2010-07-22 13:56

Varje bild har sitt svar, vad skönt, då finns det inget standardrecept, utan man kan få nyttja sin egen känsla :)
Annars stämmer nog din analys med vad jag själv tycker.

Svara

2010-07-22 13:49   Lars Forslin

Terje Hellesö brukar ibland lägga skärpan på en blomma i förgrunden när han har en björn som lufsar i oskärpa lite längre bak. Det är lite coolt.

Besvara

Svar från janolof 2010-07-22 13:57

Ja, det har du rätt i; det är nog en av influenserna som finns någonstans i bakhuvudet.

Svara

2010-07-22 17:51   Lena Eriksson

Skärpedjup...experiment...lekfullhet...härliga foto-ord som får livet att bli lite gladare, tycker jag...och man skall nog akta sig för givna regler...
(Säger jag som är så fotokunnig! :-)) Men jag tycker så!
Trevligt blogginlägg...och man får bums lust att ge sig ut och skärpe-leka...
MVH Lena

Besvara

Svar från janolof 2010-07-22 17:57

Kunskap är en sak och kunskap är bra och är kunnande bortom reglerna.
Regler är något annat som inte ersätter kunskap.
Har man kunskap behöver man inte reglerna och då är det enklare att bryta dem.

Sedan är det en annan sak att regler kan vara en väg till kunskap...

Och lekfullheten är viktig.

Svara

2010-07-22 19:37   EGW

Det är lustigt att se hur kraven på bildkomposition ökar när man har ett grunt skärpeplan. Stängselbilderna är kul fastän den nästan inte föreställer något. Också ett slags bildkomposition. De andra bilderna kan man ha många tankar kring -- fast jag har inte alls tänkt färdigt. Hur som helst, trädgrenen på diagonalen utgör ett bildmässigt orosmoment som är rätt svårt i mina ögon. Då spelar det inte så stor roll om den är skarp eller oskarp, den dominerar ändå bilden totalt.

Den allra sista bilden är kanske den ansats som jag tycker verkar tacksammast att bygga vidare på, som idé.

Besvara