Jag ljög. Men det visste jag inte. Solen hade flyttat, så de imaginära är fortfarande det. Men det syntes nya vinklar.
Naken, utan kamera trodde jag mig vara i morse, när jag inte hittade den i ryggsäcken. När jag skulle gå hem fanns den där. Märkligt. Så av min saknad blev det en lögn i förra blogginlägget. Alltså hade jag kamera när jag gick hem, samma kamera som jag inte hade på morgonen, fast jag hade den.
Gick samma väg hem som den nyupptäckta från morgonen, för att se om de imaginära bilder jag uppfattat fanns kvar. Givetvis var dom inte det. Solen hade flyttat sig och med den ljuset. Eller är det vi som rört oss. Vi är inte längre universums centrum, det ändrade ju Gallileo och grabbarna på.
Nu fick jag fånga bron i en annan vinkel. Förstora gärna så syns sommaren tydligare.
Som ett inlägg i diskussionerna om färg kontra svart-vitt och de olika uttrycksmöjligheterna kommer samma bild igen, men färglös.
Samma bild, men ändå inte.
Vänd åt andra hållet blev ljuset ett annat och det svartvita känns naturligt.
Här tycker jag inte att den borttagna färgen skulle tillföra något till bilden.
En bit bort lös solen på det nysprängda berget
Lite längre bort kunde jag konstatera att morgonens målare inte hunnit med hela bron.
Och det får bli slutet på dagens betraktelse.