fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Visst är det vackert nere i gruvan
- en serie vackra bilder

Fortsättning från föregående avsnitt där gruvdrängarna tog sig ner i gruvan sjungande gruvsången Glück auf, Glück auf...

(Och här börjar hela historien )

I detta inlägg är alla bilder klickbara, klicka på bilden om du tycker den är skön, så blir den dubbelt så stor.

Vi har kommit ner i gruvan, gruvdrängarna går före mig och placerar ut facklorna. Fortfarande hör jag sången eka i gångarna.

Men raskt försvinner drängarna framåt i gången, när jag stannar och fotograferar. De har lite bråttom, för med nästa hiss kommer de första besökarna.

Och latmasken Jonas har redan hunnit somna när jag kommer dit. En bra start på arbetsdagen?

En liten bit bort står några lampor i en nisch.

Tittar vi efter ser vi ingången till Viktoria-salen.

Dagen till ära är det kaffe-servering därinne.

Redan smiter några besökare in i värmen, till skillnad från gruvgången, där det bara är några få grader över nollstrecket (hur många beror på vem man frågar).

Strax intill kommer vi till ena änden av Kristina-sjön, med vattenytan på 155-metersnivån under markytan.

Bryggan här används av de dykare som dyker ner till lägre delar av gruvan.

Men jag fortsätter genom gruvgångarna på jakt efter nya motiv.

Och...

...där borta i mörkret sitter en ensam ihävare och sjunger så vackert, och tonerna når mig tvärs över vattnet. (Egentligen är den här bilden typisk för hur man uppllever gruvan, för det är ganska så mörkt.)

När jag kommer närmare är Olof Ortman inte ensam längre, utan omgiven av besökare, och i full färd med att beskriva hur det är att åka tunna, hängande i ett rep i det djupa schaktet.